En annan faktor som gjorde promenaden idag upplyftande är att det känns som om Amy börjar bli lättare att få kontakt med. Hon har ju varit riktigt jobbig vid hundmöten, men nu har jag äntligen hittat en metod att träna bort det som jag tror kommer att vara effektiv. Jag har tidigare försökt med klicker och godis vid hundmöten, men problemet har varit att Amy inte har varit tillräckligt intresserad utav godiset. Den andra hunden har varit mer intressant. Men nu har jag ju upptäckt vilken effekt pipande leksaker har på både Amy och Dia. Så nu har jag köpt en liten gummileksak som piper, och den har jag med mig i min ficka på promenader, samt lite korvbitar. Men faktum är att jag har struntat i korven, för det som gör susen, det är att först fånga hennes uppmärksamhet och sedan pipa och leka med leksaken.

 

Idag var vi med om två hundmöten, och jag körde samma taktik, vilket fungerade jättebra. Amy går i princip fot bredvid mig och har ögonkontakt i spänd väntan på att jag ska ta fram leksaken. Även Dia var med lite på noterna och visade tecken på att vilja leka. Ingen av dem brydde sig om den andra hunden. Detta är helt nytt för mig, då jag är van vid att ha en hund som står på två ben när hon ser en annan hund. Tror det är bra för Dia också, för hon är mer osäker och nervös vid hundmöten och vet inte riktigt vad hon ska göra. Så för henne måste jag verkligen ge tydliga direktiv. 

 

Är just hemkommen från en väldigt härlig promenad i Knivsta! Vi var säkert ute en timme och jag kände mig glad när jag kom tillbaka till bilen. Det är inte varje gång faktiskt. Igår gick jag en sväng i stadsparken medan sambon var hos läkaren. Det var ganska mycket joggare och cyklister i farten, och Dia var väldigt nervös. Kändes tungt när vi kom till bilen, men jag försökte intala mig att det är en period för henne, spökålder och annat, och att det kommer att bli bättre. 

 

Hur som helst, när jag var hos hundpsykologen tipsade hon mig om att använda en antidragsele på Dia, av den anledningen att ett halsband av halvstrypsort kan vara stressande, och att det utvecklas dragkamper mellan mig och Dia. Dia går vanligtvis fint i koppel, men när hon blir rädd kan hon bli flyktbenägen och kan rusa åt sidan eller ner i diket. Nu börjar hon dessutom bli väldigt stark så jag har flera gånger varit på väg ner i diket med henne. Vi har provat vanlig sele, men det har varit samma effekt, och dessutom kan hon krångla sig ur dem. Så igår kände jag att vi var tvugna att prova med antidragsele i alla fall, så jag åkte och köpte ett. 

 

Jag vet inte om det är selen, eller att hon hade en allmänt bra dag idag, men vi promenerade en timme i Knivsta utan att hon slet i kopplet. Och det är inte det bästa, utan att hon kändes mycket lugnare, inte alls lika stressad. Många är ju skeptiska till antidraghjälpmedel, och min uppfattning är att man i första hand ska träna sin hund att gå fint i koppel. Däremot tror jag att det kan vara en bra sak under en begränsad tid, under träning, eller som för oss och Dia; att få henne att inte stressa upp sig själv genom att dra och streta i kopplet när hon blir rädd. 

 

Jag köpte den ju igår, så det återstår ju att se hur det funkar en tid nu, men som sagt så kändes det väldigt positivt idag.

 

...var tydligen väldigt popuärt hos mina hundar. Jag har ju lekt med dem med leksaker förut, men faktiskt aldrig provat pipleksaker. Dia har aldrig varit någon som blir överlycklig av leksaker. Visst kan hon jaga en boll ibland, men för det mesta verkar hon inte jätteintresserad. Amy däremot har gillat bollar väldigt mycket, men det hänger också på hennes humör. Så att använda lek och leksaker i träning har jag inte gjort ännu, utan kört mer på godis och beröm. Jag har dock ett tag funderat på om inte någon fladdrande pipleksak skulle vara någonting, så jag åkte och köpte två stycken. När jag kom hem blev ju hundarna som galna! Vilket gensvar :)

 

Jag har därför börjat träna lite, bland annat inkallning, med hjälp av leksakerna och faktum är att det fungerar mycket bättre än godis. Varken Dia eller Amy är tokälskare av godis, det beror väldigt mycket på humör och vilka störningar som finns i omgivningen. Pipleksakerna däremot har varit en hit varje gång jag tagit fram dem. Jag har gjort det sparsamt så att jag inte ska tjata ut det hela. Igår när vi gick eljusbanan hade jag med mig en liten pipleksak som jag köpte på vägen. Dia var lös och när hon sprang iväg en bit ropade jag på henne, sedan pep jag med leksaken och hon kom som ett skott. Det viktigaste nu är som sagt att tänka på att inte tjata ut det. Dia är en hund som tröttnar rätt fort av repetition, så det gäller att hela tiden komma med nya idéer. Men det är ju det som är det roliga också :)

 

 

 

Det går verkligen upp och ner nu, men det hör väl åldern till. Igår kväll gick jag och sambon en promenad inne i knivsta och då kändes Dia helt plötsligt mycket mer framåt och avslappnad. Nu på förmiddagen åkte jag in igen för att ta en promenad, och det gick jättebra. Enda gången hon blev rädd var när vi mötte två kvinnor med en stor svart hund, och jag tror faktiskt att det var hunden hon var rädd för. Det hör kanske spökåldern till också, för på senaste tiden har hon verkat bli rädd för mötande hundar, och det har hon inte varit förut. Det viktiga är bara att själv vara lugn och trygg och inte låtsas om hennes rädsla. 

 

I eftermiddag ska vi faktiskt träffa en hundpsykolog på hundens hus. Jag har bokat en privattimme, då hennes blyg hund-kurs inte blev av på grund av för många avhopp. Men det känns i alla fall som en bra början för att kunna diskutera hur vi bäst går vidare. Ska bli spännande och hoppas att det ger något!

 

 

Idag blir vår lilla Dia 9 månader, och hon är inte så liten längre! Hon är stark och busig, men lyssnar för det mesta när man säger till henne. Vi fortsätter träna intensivt med social- och miljöträning och det går verkligen framåt. Hon är mycket lugnare när vi går inne i knivsta och idag när vi var inne skulle hon till och med busa med Amy. 

 

Igår var vi inne en sväng i Uppsala också, eftersom sambons son hade kalas med lasergame. Vi tog en liten promenad med Amy och Dia och det gick förvånansvärt bra med Dia, trots att vi var inne i stan. Däremot undrar jag om hon har kommit in lite i spökåldern, eftersom har börjat reagera på saker som hon inte gjorde förut, och hon kan rycka till för någotning som ingen annan ser. Hon kan bli lite misstänksam mot stenar och soptunnor och sånt, och det har aldrig brytt henne tidigare. Men det är ju en fas som kommer att gå över. Det är bara att fortsätta med träningen.

 

 

 

Det här med socialträningen med Dia, visst går det framåt, men det kan vara så himla olika från dag till dag. Igår tog vi en sväng i Knivsta hela familjen med Dia och Amy. Och det gick hur bra som helst! Hon var lugn, gick bredvid mig. Visst var hon spänd och tittade på allt hela tiden. Men hon var inte rädd. 

 

Eftersom det kändes så bra igår skulle jag ta en liten sväng imorse också. Vi har ju kommit överens om att vi ska köra väldigt intensivt med socialträningen för att hon ska ha en chans att vänja sig. Jag skulle gå samma sväng som vi gick igår. Men idag gick det inte alls bra. Hon var jättenervös, ryckte till för allting och ville bara tillbaka till bilen. Var riktigt jobbigt just eftersom det kändes så bra igår. Men jag ville inte åka hem med den känslan, så vi gick tillbaka till bilen och så körde jag till ett annat ställe där vi brukar gå, i ett bostadsområde där det inte är lika mycket folk. Så tog vi en ganska lång promenad runt i området, och genast gick det mycket bättre. Så nu känns det rätt bra ändå när vi kom hem.

 

Dia har verkligen fått upp ögonen för det här med katter, så nu börjar det bli hög tid att verkligen få bukt med det! Vi har ju en katt hemma, Karna. Så fort Dia ser Karna vill hon leka. Som tur är gör hon ingenting mot Karna om hon når fram till henne, hon luktar mest. Men Karna gillar det inte alls. Hon fräser och smäller Dia på nosen, men det biter inte på Dia. Och när Dia ser en katt ute vill hon jaga den. 

 

Så nu har jag börjat med mycket kontaktövningar samt skvallerträning. Dia lyssnar för det mesta när man säger åt henne, men om katten är för nära blir hon blockerad. Så det gäller att börja på långt håll. I morse har jag klickat och belönat så fort Dia ser Karna inne, och det har fungerat bra, Dia har blivit intresserad av mig istället för Karna. Vi får fortsätta så, och sedan göra det svårare och svårare. Det svåraste kommer vara att få Dias uppmärksamhet när hon ser Karna eller någon annan katt springa, det triggar henne. Det är på något sätt enklare när hon är lös, märkligt nog. Då kan man ropa på Dia och springa åt andra hållet, för Dia är verkligen en hund som vill följa med flocken. Hon har vänt på en sekund mitt i jakten efter en fågel för att jag ropade och vi sprang iväg. Men känner att jag verkligen måste få bort detta, då jag tycker synd om Karna...

 

... Dia är väldigt duktig på att gå lös, och spårlinan börjar kännas onödig. Hon går alltid lös när vi är i skogen. Det är vid tillfällen då vi till exempel går i eljusspåret som vi fortfarande använder spårlinan, och det är främst på grund av att Dia kan bli rädd när vi möter människor, och vi vet inte helt hundra hur hon beter sig då. Men det känns som om det börjar lösa sig också. Hon brukar hålla sig lite vid kanten av stigen när vi möter folk, och så fort de har passerat kan hon till och med springa efter dem lite så att vi får ropa henne till oss. 

Efter en promenad i solen har jag och hundarna ägnat oss åt lite kontaktövningar. Dia behöver det. Det går bättre och bättre, känns som om Dia börjar förstå hela grejen.

 

 

- Jag håller fram en godis och hon ska ta ögonkontakt med mig. När hon gör det klickar jag och ger henne godiset.

 

- Jag lägger en godis på golvet framför henne och hon ska ta ögonkontakt med mig för att få godiset. 

 

- Jag säger sitt och håller godiset bakom ryggen. När hon tar ögonkontakt med mig klickar jag och hon får godiset.

 

 

Gör samma sak med Amy, hon är bra på vissa saker men sämre på andra. Dia lär sig snabbare än Amy. Men så är hon ju valp också.

 

Jag vet inte vad andra valpar på 7 månader kan, det är nog väldigt olika. Jag vill inte träna in för mycket samtidigt, utan vill ge henne tid att lära sig saker ordentligt. Vi har ju också tränat mycket att den viktiga vardagslydnaden, som t ex inkallning, då det är en av de viktigaste sakerna jag vill att hon ska lära sig. Det här kan Dia i alla fall:

 

- Sitt

- Ligg

- Stanna

- kom

- Snurra

 

Vi har börjat lite smått på att lära henne krypa. 

 

 

 

- Sitt

- Ligg

- Stanna

- kom (även om hon kommer lite när hon själv vill)

- snurra

- Vacker tass (med en och två tassar)

- hoppa (stå på två ben)

 

Vi har ju bara haft Amy sedan november, och de tidigare ägarna har inte lagt sin själ i att lära henne saker tyvärr. Men man får ta en sak i taget :)

 

 

De senaste dagarna har vi fortsatt med inkallnings- och miljöträningen. I torsdags var jag inne i Knivsta med Amy och Dia, och vad ska man säga... Det gick inte alls bra! I början fungerade det väl ok, men efter ett tag blev Dia helt tokig. Det var när vi var på väg tillbaka till bilen, som olyckligtvis jag hade varit tvungen att parkera i centrum. Dia drog och drog och sprang åt olika håll som en dåre. Det slutade med att jag fick sätta mig på en bänk och hålla i henne tills hon lugnat ner sig. Jag satt där kanske en kvart. Tillslut lugnade hon faktiskt ner sig och jag gjorde ett nytt försök. Hon var som förbytt, gick lugnt och drog inte särskilt mycket. Då fick hon massa beröm. Tror det var bra för henne att få den erfarenheten och övervinna den rädslan.

 

 

På grund av den händelsen har jag idag skippat centrum och gått runt i bostadsområdet istället. Det har gått superbra! Vi har mött lite folk och Dia har vart lite försiktig, men inte särskilt rädd. Är skönt att se efter händelsen i centrum. 

 

När vi var i Storvik i helgen tränade vi också med spårlina på promenaderna, och hon var som förut; mycket följsam. Hon kan stanna och nosa, men när hon tittar upp och ser att vi fortsätter gå kommer hon efter som ett skott. Ibland får hon för sig att hon ska in i skogen en liten bit. Vid två tillfällen gjorde vi så att vi sprang och gömde oss lite när hon var på väg bort. Hon kom genast efter i väldig fart. Hon får mycket beröm och godsaker. Men tror faktiskt att den största belöningen för henne är att komma tillbaka till oss. Efter att vi gömt oss två gånger gjorde hon inte samma utflykter. Hon var på väg några gånger, men stannade sedan tvärt och tittade på oss, undrade väl om vi skulle försvinna eller inte. 

 

Har också tränat själva inkallningen på tomten, och det fungerar jättebra nu. Hon kommer varje gång jag ropar, och hon får mycket belöningar. Problemet med henne är ju som sagt när hon blir rädd. Det var det som hände på tvärnö då hon sprang bort. Är hon inte rädd är jag inte orolig. Men det kräver ändå mycket träning. Hon är  snart 7 månader och kommer in i en ny fas i utvecklingen. 

Igår tog vi nya tag med inkallningsträningen. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. Vi tog bilen till en sjö i närheten och Dia fick gå i spårlina. Hon var mycket följsam och lyssnade bra på inkallning. Kändes skönt att se efter händelsen då hon försvann. Vi gick förbi en fårhage där det stod några får en bit bort. Amy var som vanligt tokintresserad och drog i kopplet som sambon höll i. Jag var beredd att ta tag i Dias lina om det skulle behövas. Hon var intresserad men stod mest och tittade. Hon lyssnade när jag sa hennes namn och kom fram till mig. Då fick hon en godis och massa beröm. Amy hör inte för fem öre när man kallar på henne i dessa situationer. Det var en lyckad promenad och vi var en glad liten flock som kom hem!

 

Idag hade jag planerat att gå en sväng i eljusspåret och träna Dia lite mer, men det regnar ju hela tiden! Så tråkigt! Vi har varit ute och gått i området där vi bor, och tränat på lite följsamhet och kontakt. Dia har en tendens att vilja gå ut mitt i vägen, och jag försöker vara konsekvent med att båda hundarna ska gå på min vänstra sida. Kräver lite tålamod! 

 

Dia har också någon konstig idé om att hon ska fara ut efter bilar, när de har passerat. Så nu har jag börjat träna på att de ska stanna och titta på mig när det kommer en bil, och då belönas de med godis. Lite som skvallerträning på bilar.

Igår när vi fortfarande var på tvärnö sprang Dia bort. Vi var nere vid badplatsen och vi hade henne lös. Vi har ju haft det många gånger och det har gått hur bra som helst. Jag vaktade henne hela tiden, och när hon var på väg in bland träden sade jag åt henne och då kom hon alltid tillbaka. 

 

Men det är ju det där med att hon är lättskrämd. Både sambons föräldrar samt hans systers familj var där, så det var rätt mycket folk. Det hade gått väldigt bra tyckte vi, så det kändes som om hon var ganska lugn. Men hon är ganska nervös för sambons systers man. Och vid ett tillfälle kom han gående rakt mot henne. Hon skyggade lite och började småspringa in bland träden. Jag ropade att hon skulle stanna, men när hon blir rädd så är det som om det tar över allt annat. Jag var barfota så jag kunde inte springa in i snåren efter henne. Jag gick och hämtade mina skor och började leta. Sambon hjälpte till. Men hon syntes inte till. Efter ett tag slutade vi leta då vi kände att det inte ledde någon vart. Vi tänkte att hon kommer snart tillbaka, för hon brukar alltid komma när man ropar. Dock kände jag en tveksamhet då jag vet att hon ibland inte vågar komma trots att hon vill när det är andra människor omkring. 

 

Tiden gick och hon kom inte tillbaka, och vi fick gå tillbaka till huset för att äta lunch. Sambon sa hela tiden att hon skulle hitta tillbaka, och jag ville tro honom. Det kändes inte alls bra. För det första var hon borta och kunde springa på vägar, och sedan hade jag dåligt samvete eftersom det var mitt fel, mitt beslut att jag trodde hon kunde vara lös. 

 

Efter lunchen tog jag Amy och sambons dotter med mig och så gick vi upp i skogen bakom huset. Jag såg en stor sten och sa att vi skulle gå upp på den, så att vi kunde se långt och att Dia kunde se oss om hon var i närheten. Jag ropade hennes namn en gång, och då hörde vi hur det prasslade i snåren och Dia kom springande i full fart mot oss. Väl framme var hon som överlycklig och slickade och viftade på svansen och började busa med Amy.

 

Vilken lättnad! Men kvar finns känslorna av misslyckande och dåligt samvete. Hon var inte redo att gå utan spårsele i den miljön. Jag vet ju att hon är lättskrämd av sig. Men så är det väl med all träning; ibland blir det bakslag och man får backa. Gör om gör rätt. 

 

 

 

Igår gick vi till en lekplats för att miljöträna Dia, och sambons barn fick leka lite. Det gick bra för Dia, men hon har svårt att koppla av i sådana miljöer. Hon går hela tiden och ser sig omkring och ser lite spänd ut. I början var hon rädd för gungorna, men det gick över ganska snabbt.

 

Igår hade Dia hur mycket energi som helst, så vi åkte till hundklubben i Alsike där de fick springa av sig. Hade tyvärr inte kameran med mig, men det var kul att se hur roligt de hade. Jag körde lite inkallningsträning och det gick jättebra. Hade lite tankar om att hundarna kunde bli för upptagna med varandra för att inte lyssna på mig, men båda två kom som ett skott när jag ropade, till och med Amy :) Nu när vi kom hem lade sig båda och sov gott. 

 

Sedan åkte vi med sambons barn till husvagnen. Nu är klockan 7 och sambons dotter ska följa med upp i flygplanet. Jag och sambons son ska också få oss en tur. 

 

Jag håller på att klippa ihop en liten film från våra fisketurer, och kan också visa lite fler bilder som vi tog. De bilderna på mig och Dia har sambons dotter tagit, och de är ju jättefina!

 

Jag har varit inne i Knivsta centrum för att miljö- och socialträna Dia. Det gick bra förutom en incident då Dia blev rädd för en trädgårdsarbetare som kom gående rakt mot oss. Dia backade och hamnade med rumpan utanför trottoaren. Jag försökte få henne upp på trottoaren igen men hon stretade emot, så tillslut var jag tvungen att ta tag i henne och släpa upp henne på trottoaren på grund av att det precis kom en bil som fick sakta in. 

 

Det är så konstigt, vissa människor skrämmer henne inte alls. Det kom en kvinna på cykel som cyklade förbi oss på trottoaren, nära oss. Dia brydde sig inte, tittade inte ens utan hade nosen i gräset vid sidan om. Och så kan hon bli rädd för vissa, som till exempel trädgårdsarbetaren. 

 

Tycker ändå att det gick bra, förutom trädgårdsarbetarincidenten så var hon inte särskilt rädd. Nervös kan man säga, tittar mycket på allting runtomkring. Men hon kan även vara nyfiken, och om vi möter någon så kan hon gå nyfiket efter när de väl har passerat. 

 

Igår åkte jag och sambon till lunsenskogen för att träna inkallning med Dia. För första gången gick hon utan spårlina och det gick hur bra som helst. Ibland viker hon av stigen men det går bara ett par meter innan hon vänder sig om och tittar efter oss. Om vi bara fortsätter gå så kommer hon alltid springande efter oss.

 

Vi kör mycket med att inte tjata på henne, utan hon får följa efter oss och hålla koll på oss. Kallar på henne gör vi bara ibland. Vi kör mycket med att om hon verkar få vittring på någonting så kallar vi på henne och sedan springer vi åt motsatt håll. 100% av gångerna har hon kommit springande efter oss i ilfart. Igår såg vi att hon smög på en fågel, och precis när hon tagit upp jakten på den ropade vi och sprang åt motsatt håll. Dia avbröt jakten i en tvärnit och satte av efter oss. Gissa om hon får beröm och godis av oss då :)

 

Hittade den här träningsvästen som bara verkar hur bra som helst! Hurtta Motivation Agilityväst. Klockrent med alla fickor för godis och leksaker, samt alla ringar och clips! Är också bra att man kan ta ut fickpåsarna och tvätta dem. Mina hundar föredrar godis som är lite kladdigt :)

 

Hittade den på agilitybutiken.se

Varje dag brukar vi blanda träning och lek i trädgården, Dia brukar vara lös och ibland i spårlina. Det går hur bra som helst, förutom att hon älskar vatten och har en tendens att vilja springa ner i diket som är precis vid vår tomtgräns. Ganska jobbigt faktiskt eftersom det alltid resulterar i att man måste ta in henne i duschen. (Diket är fyllt med svart lera). Amy får vara i spårlina eftersom hon tyvärr är svår att ha lös. Vi hade henne emellertid lös på tomten i lördagskväll tillsammans med Dia, då de fick busa och göra lite tricks. Det gick jättebra!

 

Vi vill ju bygga ett staket runt tomten, just för att Amy ska kunna springa fritt, så jag hoppas på att vi kan få till det snart!

 

Imorse körde vi lite inkallningsövningar i eljusbanan med Dia. Hon följer oss vart vi än går, men måste ju också öva på att hon ska komma när vi ropar. Kör med spårlina då hon är 5 månader och snabb! Måste säga att det gick väldigt bra! Trots att hon förmodligen fick syn på en hare eller nåt eftersom hon stack i väg som ett skott, så kom hon i lika hög fart tillbaka då jag ropade HIT och vi sprang åt motsatt håll. Det fungerar klockrent varenda gång.

En annan gång var hon på väg in i skogen då hon blev rädd för en man som sprang rakt emot oss. Men även då stannade hon och kom tillbaka till oss när jag ropade. Det gäller att träna mycket nu när hon är valp och väldigt benägen om att inte bli lämnad ensam.