Sambons barn har varit hos oss de senaste dagarna. Både Dia och Amy uppskattar familjemys, och sambons dotter är mycket intresserad av att träna hundarna, så det har vi ägnat oss åt mycket de senaste dagarna. 

 

Efter en promenad i solen har jag och hundarna ägnat oss åt lite kontaktövningar. Dia behöver det. Det går bättre och bättre, känns som om Dia börjar förstå hela grejen.

 

 

- Jag håller fram en godis och hon ska ta ögonkontakt med mig. När hon gör det klickar jag och ger henne godiset.

 

- Jag lägger en godis på golvet framför henne och hon ska ta ögonkontakt med mig för att få godiset. 

 

- Jag säger sitt och håller godiset bakom ryggen. När hon tar ögonkontakt med mig klickar jag och hon får godiset.

 

 

Gör samma sak med Amy, hon är bra på vissa saker men sämre på andra. Dia lär sig snabbare än Amy. Men så är hon ju valp också.

 

Jag vet inte vad andra valpar på 7 månader kan, det är nog väldigt olika. Jag vill inte träna in för mycket samtidigt, utan vill ge henne tid att lära sig saker ordentligt. Vi har ju också tränat mycket att den viktiga vardagslydnaden, som t ex inkallning, då det är en av de viktigaste sakerna jag vill att hon ska lära sig. Det här kan Dia i alla fall:

 

- Sitt

- Ligg

- Stanna

- kom

- Snurra

 

Vi har börjat lite smått på att lära henne krypa. 

 

 

 

- Sitt

- Ligg

- Stanna

- kom (även om hon kommer lite när hon själv vill)

- snurra

- Vacker tass (med en och två tassar)

- hoppa (stå på två ben)

 

Vi har ju bara haft Amy sedan november, och de tidigare ägarna har inte lagt sin själ i att lära henne saker tyvärr. Men man får ta en sak i taget :)

 

 

Igår tog vi en lång promenad i lunsenskogen med hundarna. Vi stannade vid lunsentorpet och grillade korv. Dia gick i spårlina och det gick hur bra som helst. Och Amy var lycklig. Att gå i skogen är det bästa hon vet. Det är verkligen skillnad på Amy och Dia under skogspromenaderna. Dia går ju lös eller i spårlina, men om hon springer före en liten bit, stannar hon alltid och tittar efter oss. Amy däremot har nosen i backen hela tiden och verkar inte särskilt uppmärksam på oss. Hon går i och för sig i flexikoppel son vet ju var vi är. Vi har tänkt att vi ska fortsätta träna inkallning med henne nu till hösten. Jag tror att man i så fall måste börja från början, och träna som vi gör med Dia.

 

Vi hade Amy lös ibland i vintras, men efter det att jag träffade på vildsvin i skogen där vi bor vågade vi inte släppa henne mer. Men vi kan öva på andra ställen där det inte finns vildsvin. Skulle faktiskt vara kul att gå en antijakt-kurs med henne och se vad det kan leda till.

 

I fredags var min tvillingsyster här på besök, och det vara bara hon, jag och hundarna. Sambon var uppe vid flygklubben. Min syster har ju träffat Amy många gånger, men Dia har hon bara träffat några gånger tidigare. Det roliga är att från första stunden som Dia träffade min syster så har hon inte varit det minsta rädd för henne. Dia som i vanliga fall blir väldigt nervös av främlingar sprang runt hemma hos min syster lika glatt och ivrigt som Amy gjorde. Vid den tiden var Dia mer rädd för min sambo, som tillhör familjen, än för min syster. Och nu verkar Dia tycka väldigt mycket om henne, busar och slickar på henne, och springer efter och vill leka. Hon har träffat Mikaels familj mer än min syster, men är inte alls lika avslappnad med dem. Så det måste ha med vårt tvillingskap att göra, tänker jag. Ganska häftigt faktiskt.

Min syster är dessutom ganska hundrädd, men hon är varken rädd för Amy eller Dia. Så det är bra erfarenheter från båda hållen :)

 

Vi hade en kul kväll, busade, tränade och lekte mycket med hundarna, som verkade ha kul.

 

Idag blir Dia 7 månader. Men just nu känns det sådär med henne. Hon har blivit lite mer envis och lyssnar inte alltid så bra. Det kan ju vara åldern. Hon känns också väldigt nervös och rädd när vi är ute på promenader. Det har hon ju alltid varit, men nu börjar jag fundera över om hon är ovanligt nervös även för att vara en CsV. De kan ju vara skygga och reserverade, men Dia är liksom mer än så. Hon är rädd.

 

Enligt uppfödaren har hon blivit social- och miljötränad innan vi hämtade henne, men jag börjar verkligen tvivla på det på allvar. Känns inte så kul, för det kan vara riktigt svårt att reparera, särskilt med den här rasen. Så det känns tungt som sagt. Men, det är väl bara att kämpa på ett tag till och se hur det går. Är så synd för hon är så himla fin annars; snäll, relativt lugn, glad och lekfull, lättlärd och lyhörd. Som valp betraktad så är hon inte alls lika krävande som jag var beredd på. Men när det gäller skyggheten så är det mycket värre än vad jag trodde, tyvärr.

 

 

...ibland är hon bara så dryg! Har just kommit hem från en promenad med Amy och Dia, och är helt slut. Vet inte om Amy ska löpa snart, eller vad det är, för hon har blivit väldigt rastlös och gnällig de sista dagarna. Hon har ingen aptit och har tappat lite vikt. När vi var ute och gick drog hon som en tok i kopplet. Det gjorde hon ju när vi fick henne, och vi har arbetat jättemycket för att få bort det. Och det blev mycket bättre, hon har gått väldigt fint den senaste tiden. Men idag var det som bortblåst. Och hon hör inte vad jag säger för fem öre.

 

Vid två tillfällen mötte vi en kvinna med en hund, och Amy blev helt till sig och drog och hoppade. Dia, som annars brukar vara reserverad vid möten, verkade ta inspiration från Amy så jag fick hålla i även henne. Ganska jobbig situation faktiskt. Det här med hundmöten måste vi jobba mer på faktiskt, för det är inte kul för fem öre att Amy beter sig så. Hon är ju alltid glad, aldrig aggressiv, vilket jag är glad för, men det är ändå ett beteende jag vill få bort. Håller på att försöka skvallerträna både henne och Dia vid hundmöten. Men det funkar bara om man är långt borta. Kommer man närmare den andra hunden blir hon helt okontaktbar och är inte alls intresserad av godis. Så det gäller att träna mycket på långt håll i början. 

De senaste dagarna har vi fortsatt med inkallnings- och miljöträningen. I torsdags var jag inne i Knivsta med Amy och Dia, och vad ska man säga... Det gick inte alls bra! I början fungerade det väl ok, men efter ett tag blev Dia helt tokig. Det var när vi var på väg tillbaka till bilen, som olyckligtvis jag hade varit tvungen att parkera i centrum. Dia drog och drog och sprang åt olika håll som en dåre. Det slutade med att jag fick sätta mig på en bänk och hålla i henne tills hon lugnat ner sig. Jag satt där kanske en kvart. Tillslut lugnade hon faktiskt ner sig och jag gjorde ett nytt försök. Hon var som förbytt, gick lugnt och drog inte särskilt mycket. Då fick hon massa beröm. Tror det var bra för henne att få den erfarenheten och övervinna den rädslan.

 

 

På grund av den händelsen har jag idag skippat centrum och gått runt i bostadsområdet istället. Det har gått superbra! Vi har mött lite folk och Dia har vart lite försiktig, men inte särskilt rädd. Är skönt att se efter händelsen i centrum. 

 

När vi var i Storvik i helgen tränade vi också med spårlina på promenaderna, och hon var som förut; mycket följsam. Hon kan stanna och nosa, men när hon tittar upp och ser att vi fortsätter gå kommer hon efter som ett skott. Ibland får hon för sig att hon ska in i skogen en liten bit. Vid två tillfällen gjorde vi så att vi sprang och gömde oss lite när hon var på väg bort. Hon kom genast efter i väldig fart. Hon får mycket beröm och godsaker. Men tror faktiskt att den största belöningen för henne är att komma tillbaka till oss. Efter att vi gömt oss två gånger gjorde hon inte samma utflykter. Hon var på väg några gånger, men stannade sedan tvärt och tittade på oss, undrade väl om vi skulle försvinna eller inte. 

 

Har också tränat själva inkallningen på tomten, och det fungerar jättebra nu. Hon kommer varje gång jag ropar, och hon får mycket belöningar. Problemet med henne är ju som sagt när hon blir rädd. Det var det som hände på tvärnö då hon sprang bort. Är hon inte rädd är jag inte orolig. Men det kräver ändå mycket träning. Hon är  snart 7 månader och kommer in i en ny fas i utvecklingen. 

Igår tog vi nya tag med inkallningsträningen. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. Vi tog bilen till en sjö i närheten och Dia fick gå i spårlina. Hon var mycket följsam och lyssnade bra på inkallning. Kändes skönt att se efter händelsen då hon försvann. Vi gick förbi en fårhage där det stod några får en bit bort. Amy var som vanligt tokintresserad och drog i kopplet som sambon höll i. Jag var beredd att ta tag i Dias lina om det skulle behövas. Hon var intresserad men stod mest och tittade. Hon lyssnade när jag sa hennes namn och kom fram till mig. Då fick hon en godis och massa beröm. Amy hör inte för fem öre när man kallar på henne i dessa situationer. Det var en lyckad promenad och vi var en glad liten flock som kom hem!

 

Idag hade jag planerat att gå en sväng i eljusspåret och träna Dia lite mer, men det regnar ju hela tiden! Så tråkigt! Vi har varit ute och gått i området där vi bor, och tränat på lite följsamhet och kontakt. Dia har en tendens att vilja gå ut mitt i vägen, och jag försöker vara konsekvent med att båda hundarna ska gå på min vänstra sida. Kräver lite tålamod! 

 

Dia har också någon konstig idé om att hon ska fara ut efter bilar, när de har passerat. Så nu har jag börjat träna på att de ska stanna och titta på mig när det kommer en bil, och då belönas de med godis. Lite som skvallerträning på bilar.

Idag har det inte gått så bra på promenaderna... Det brukar gå ganska bra vid möten med andra människor, men idag har hon varit väldigt nervös. Vi stannade och pratade med en granne som var ute och plockade blåbär i skogen, och Dia sprang nervöst runt mina ben hela tiden. Sedan på hemvägen stod bonden och pratade med en annan granne och när vi skulle passera blev Dia riktigt nervig och skulle springa ner i diket hela tiden. Inte roligt alls faktiskt! Men även hon har ju bättre och sämre dagar, och ofta blir jag faktiskt positivt överraskad över att hon är så lugn. Får tänka på de stunderna!

 

Nu är vi hemma och hon är trött efter alla möten. 

 

 

Dia är för det mesta lugn och ibland lagom busig. Men ibland blir hon helt galen! Det är ofta på morgonen och på kvällen, då får hon sina rus och fullkomligt far runt som en galning. Och hon känns helt outtröttlig. Som tur är brukar det gå över ganska snabbt. Jag försöker att inte arbeta emot henne, hon har så mycket energi och har behov av att få utlopp för dem.

 

Igår blev hon riktigt sprallig, och då åkte vi iväg till hundklubben igen. Båda hundarna trampar runt bak i bilen när vi närmar oss, för de vet vad som väntar. De älskar att få springa lös och leka. Och eftersom Amy inte kan vara lös, är det i inhägnaden som de får göra detta.

 

 

Dia är nu 6 månader. Hon är för det mesta duktig på att göra sina behov utomhus, men då och då så sker det "olyckor" inne. Hon är torr nattetid vilket är skönt. Däremot hade hon börjat få en vana att kissa i vår soffa, vilket inte är det minsta kul! Nu har vi ställt en massa kartonger i soffan så att hon inte kommer upp i den, för att bryta vanan. Är inte jättetrevligt med en massa kartonger i soffan, men så får det vara tills hon blir rumsren. Vi har även tagit bort alla mattor.

 

Jag tycker att vi har fasta rutiner, jag går ut med hundarna det första jag gör när vi vaknar och hon brukar både kissa och bajsa då. Jag brukar gå ut efter att hon sovit, lekt och fått mat. För det mesta fungerar det bra. Men som i morse så hann jag knappt klä på mig förrän hon hade satt sig på golvet i vardagsrummet och kissat. Då känns det lite segt ibland. Jag gick ut med dem och hon både kissade och bajsade ute. Jag vet ju att det kan ta lång tid för vissa att bli helt rumsrena, och för det mesta har jag tålamod med det. Men imorse måste jag erkänna att det kändes surt. Och att jag längtar tills hon är helt torr!

 

 

 

 

I helgen blev det Tvärnö igen, lite spontant. Det blev några härliga promenader, men även några riktigt häftiga åskskurar. Hundarna gillar inte att vara ute i regnet, men Dia var ändå nyfiken och gick ut och in på verandan hela tiden. Eftersom hon sprang iväg i skogen sist vi var där fick hon gå i lina nu. Känns väldigt trist, men får fortsätta träna på helt enkelt.

 

Idag har vi varit på en promenad inne i Knivsta, men från att ha duggat lite lätt så kom regnet allt mer, så nu blir det till att hitta på saker inne. Både Dia och Amy verkar trötta just nu i alla fall, och har lagt sig till att vila.

 

Igår när vi fortfarande var på tvärnö sprang Dia bort. Vi var nere vid badplatsen och vi hade henne lös. Vi har ju haft det många gånger och det har gått hur bra som helst. Jag vaktade henne hela tiden, och när hon var på väg in bland träden sade jag åt henne och då kom hon alltid tillbaka. 

 

Men det är ju det där med att hon är lättskrämd. Både sambons föräldrar samt hans systers familj var där, så det var rätt mycket folk. Det hade gått väldigt bra tyckte vi, så det kändes som om hon var ganska lugn. Men hon är ganska nervös för sambons systers man. Och vid ett tillfälle kom han gående rakt mot henne. Hon skyggade lite och började småspringa in bland träden. Jag ropade att hon skulle stanna, men när hon blir rädd så är det som om det tar över allt annat. Jag var barfota så jag kunde inte springa in i snåren efter henne. Jag gick och hämtade mina skor och började leta. Sambon hjälpte till. Men hon syntes inte till. Efter ett tag slutade vi leta då vi kände att det inte ledde någon vart. Vi tänkte att hon kommer snart tillbaka, för hon brukar alltid komma när man ropar. Dock kände jag en tveksamhet då jag vet att hon ibland inte vågar komma trots att hon vill när det är andra människor omkring. 

 

Tiden gick och hon kom inte tillbaka, och vi fick gå tillbaka till huset för att äta lunch. Sambon sa hela tiden att hon skulle hitta tillbaka, och jag ville tro honom. Det kändes inte alls bra. För det första var hon borta och kunde springa på vägar, och sedan hade jag dåligt samvete eftersom det var mitt fel, mitt beslut att jag trodde hon kunde vara lös. 

 

Efter lunchen tog jag Amy och sambons dotter med mig och så gick vi upp i skogen bakom huset. Jag såg en stor sten och sa att vi skulle gå upp på den, så att vi kunde se långt och att Dia kunde se oss om hon var i närheten. Jag ropade hennes namn en gång, och då hörde vi hur det prasslade i snåren och Dia kom springande i full fart mot oss. Väl framme var hon som överlycklig och slickade och viftade på svansen och började busa med Amy.

 

Vilken lättnad! Men kvar finns känslorna av misslyckande och dåligt samvete. Hon var inte redo att gå utan spårsele i den miljön. Jag vet ju att hon är lättskrämd av sig. Men så är det väl med all träning; ibland blir det bakslag och man får backa. Gör om gör rätt. 

 

 

 

Igår gick vi till en lekplats för att miljöträna Dia, och sambons barn fick leka lite. Det gick bra för Dia, men hon har svårt att koppla av i sådana miljöer. Hon går hela tiden och ser sig omkring och ser lite spänd ut. I början var hon rädd för gungorna, men det gick över ganska snabbt.

 

Igår var vi en sväng till en badplats i Hammarby. Hundar fick vara där, men tyvärr inte bada. Men sambon och barnen badade. Det kom en annan familj med ganska många medlemmar. Dia blev lite nervös, men satt kvar vid oss och tittade på dem. Amy tyckte mest att det var varmt och låg i skuggan.

 

 

 

Vi har precis kommit hem från en riktigt härlig promenad i Storvik, precis vid vattnet. Sambons barn var med och det var skönt att vägen var beslöjad av skuggor i denna hetta.

 

Igår hade Dia hur mycket energi som helst, så vi åkte till hundklubben i Alsike där de fick springa av sig. Hade tyvärr inte kameran med mig, men det var kul att se hur roligt de hade. Jag körde lite inkallningsträning och det gick jättebra. Hade lite tankar om att hundarna kunde bli för upptagna med varandra för att inte lyssna på mig, men båda två kom som ett skott när jag ropade, till och med Amy :) Nu när vi kom hem lade sig båda och sov gott. 

 

Sedan åkte vi med sambons barn till husvagnen. Nu är klockan 7 och sambons dotter ska följa med upp i flygplanet. Jag och sambons son ska också få oss en tur. 

 

Jag håller på att klippa ihop en liten film från våra fisketurer, och kan också visa lite fler bilder som vi tog. De bilderna på mig och Dia har sambons dotter tagit, och de är ju jättefina!

 

Under dagarna på Tvärnö har det blivit mycket båt och fiske tillsammans med hundarna och sambons barn. Det har varit mycket härliga dagar vid kusten, och vi har gått iland på flera öar där vi har fikat, grillat korv och fiskat. Hundarna har sprungit runt och utforskat och Dia har badat en massa. Det verkade mycket populärt!