Det går verkligen upp och ner nu, men det hör väl åldern till. Igår kväll gick jag och sambon en promenad inne i knivsta och då kändes Dia helt plötsligt mycket mer framåt och avslappnad. Nu på förmiddagen åkte jag in igen för att ta en promenad, och det gick jättebra. Enda gången hon blev rädd var när vi mötte två kvinnor med en stor svart hund, och jag tror faktiskt att det var hunden hon var rädd för. Det hör kanske spökåldern till också, för på senaste tiden har hon verkat bli rädd för mötande hundar, och det har hon inte varit förut. Det viktiga är bara att själv vara lugn och trygg och inte låtsas om hennes rädsla. 

 

I eftermiddag ska vi faktiskt träffa en hundpsykolog på hundens hus. Jag har bokat en privattimme, då hennes blyg hund-kurs inte blev av på grund av för många avhopp. Men det känns i alla fall som en bra början för att kunna diskutera hur vi bäst går vidare. Ska bli spännande och hoppas att det ger något!

 

 

Har känts lite tungt, dels det här med Dia som har fått en knäpp och ska vara rädd för allt, samt att Amy verkar ha ont igen. Imorse åkte jag och hundarna in till Knivsta för att gå vår träningsrunda, som förra veckan fungerade utmärkt. Men idag fungerade det inte alls. Inte idag heller, och det var ännu värre än igår. Dia reagerade på minsta grej och var jättestressad. Tog en kort sväng och åkte sedan hem. Här hemma tog jag ut hundarna på en skogspromenad för att vi skulle få göra någonting kul ihop. Då är Dia som en helt annan hund. Hur framåt och kaxig som helst. 

 

Sedan vi kom hem har vi myst en massa. De är så fina båda två, så jag hoppas att allting blir bra tillslut! Hoppas på att Dias rädsla är en period bara, det går ju upp och ner förstås. 

 

Förra vintern var vi hos veterinären med Amy, då hon inte mådde bra och verkade ha ont. Och efter några timmar där berättade veterinären att hon trodde att Amy led av problem med korsryggen, som är vanligt hos schäfrar. Hon fick smärtlindring och vi skulle avvakta och se hur det utvecklade sig. Hon fick inte gå några promenader, annat än att bara uträtta sina behov. Så höll vi på ett tag och Amy verkade må bättre och bättre. Efter några veckor verkade hon må toppen, och visade inga tecken på smärta. Så tillslut fick hon återgå till ett normalt liv. Hon har varit bra sedan dess. Veterinären sa dock att dessa problem kunde försvinna för att sedan återkomma. 

 

 De senaste dagarna har Amy verkat lite låg. Hon har inte ätit så bra, och hon har dragit sig lite undan. Igår märkte jag att det gjorde ont när hon skulle hoppa upp i bilen. När sambon kom hem från jobbet och började klappa henne på ryggen så skrek hon till. Så att hon har ont nu är ett faktum. Känns inte alls kul. Vi hoppas på det bästa, att hon bara gjort sig illa, men det verkar ju troligt att hon har problem med ryggen. 

 

I tre veckor har jag ju kört intensivt med miljö- och socialträning med Dia och det har känts jättebra! Men sen kom den här helgen, och nu har det gått två dagar då hon har varit väldigt stressad och besvärlig. Hon reagerar på saker som hon inte gjort tidigare. Hon är ju nio månader nu, och spökåldern kan ju inträffa vid den här åldern, så funderar på om det kan vara något sådant som har rullat igång. Eller så har hon bara haft två dåliga dagar. Man reagerar ju bara eftersom det är sån skillnad jämfört med förra veckan. Men det är klart, saker går ju upp och ner. 

 

Varje gång vi är ute i skogen och Dia springer lös förundras jag över hur fin hon är när hon springer runt bland träden. Som en liten varg. Och hon är så härlig att ha lös! Hon springer runt helt lycklig, plaskar i pölar och rusar helt orädd över stock och sten (är ett under att hon inte slagit ihjäl sig!). Men alltid när hon springer iväg en bit så stannar hon och tittar efter oss. När hon ser att vi fortsätter gå kommer hon efter oss. Man behöver aldrig kalla in henne för att hon springer iväg för lång. 

 

Nu har Dia stött på rådjur tre gånger då hon varit lös. Första gången var på långt avstånd, hon blev nyfiken och tog några steg åt deras håll, men när vi kallade in henne kom hon utan bekymmer. Andra gången sprang det upp flera rådjur ur diket alldeles nära oss. Dia reagerade och började springa lite. Vi kallade in henne och bytte håll, hon kom genast efter oss. Tredje gången var i helgen, då fick hon syn på ett rådjur som sprang mellan träden inte alls så långt bort. Hon stannade till och man såg att hon blev nyfiken. Sedan började hon springa efter, ganska fort. Vi ropade på henne och bytte riktning igen, och hon tvärvände mitt i jakten och följde efter oss. Det är sånt som gör mig så himla glad, med tanke på att jag är van vid Amy som jagar allt som rör sig och absolut inte lyssnar och hon väl blivit intresserad av någonting. 

 

Vi mötte också en man med en hund och Dia blev helt till sig. Hon har börjat bli väldigt intresserad av andra hundar nu. Hon satte av iväg mot mannen och hunden, och vi gjorde som vi brukar, ropar på henne och går åt motsatt håll. Den här gången såg jag inte exakt hur snabbt hon avbröt då hon kommit bakom en kulle, men ganska snabbt kom hon springande till oss igen. Helst av allt skulle jag ju vilja att hon inte alls ville jaga vare sig rådjur eller andra hundar, men det viktigaste för mig just nu är i alla fall att hon kommer på inkallning och avbryter. Och det är hon superduktig på! Sen så är det upp till mig också, för jag hade kunnat avbryta det hela mycket tidigare, innan hon tar upp jakten. Men det är ändå skönt att veta att hon kan avbryta trots att hon är mitt uppe i den. 

 

Den här förmiddagen har varit rätt fullspäckad. Det började med att jag hämtade upp min syster inne i stan för att äta frukost med henne. Hon började jobbet lite senare. Jag tog med hundarna som fick sitta en stund i bilen. De är faktiskt jätteduktiga och finner sig i det. Det är ju kul för min syster är den enda utanför familjen som Dia självmant går fram och hälsar på. Efter att jag skjutsat syster till hennes jobb tog jag en promenad med Dia och Amy i området där hon jobbar. Det gick jättebra, båda var rätt lugna. 

I går morse åkte vi upp till flygklubben i storvik igen, för att kolla till flygplanet. Var ett tag sedan vi var där. Nu var det ju höst och regnigt, så inte riktigt lika mysigt, men det blir många härliga promenader :) Glömde tyvärr systemkameran hemma :/

 

Alltså, nu börjar jag undra om Dia är helt normal. När hon har druckit får man gå med handduk och mopp så att inte parkettgolvet förstörs. Hon doppar nästan hela huvudet i skålen och det stänker över kanterna så att det blir floder på golvet. Och när hon tittar upp från skålen så rinner det ur munnen på henne. Och som om detta inte vore nog så får hon för sig att hon ska gräva i vattenskålen, eller så tar hon den i munnen och går runt med den så att allt vatten rinner ut på golvet i hela huset. Vilken slafsfia! 

 

OBS! det på bilden är ingenting mot hur det ser ut när hon är färdig :)

 

...är ju rätt spännande. Dia är inne i en rätt krävande period, även om jag fortfarande väntar på att den riktiga utmaningen ska komma. Det som är mest krävande med Dia just nu är faktiskt koppelpromenaderna, eftersom hon har väldigt mycket energi och har en stark vilja att busa med Amy, vilket vi brukar avstyra. De får busa när Dia är lös, har en tendens att bli ganska kaotiskt annars. Dia är också ganska distraherad just nu, och det är svårt att träna med henne, så vi kör bara korta små pass varje dag och riktar istället in oss på lek och aktivering. Så är det miljö- och socialträningen vi ägnar oss åt mycket nu. 

 

En annan utmaning med uppfostran är ju var man ska lägga ribban, vad ska man tillåta och inte? Dia har lite hyss för sig; hon norpar mat om man inte är i samma rum. Hon har en tendens att hoppa upp på vardagsrumsbordet (!!) för att hon vill stå där och titta ut i trädgården. Jag har mest jobbat med att avleda henne eftersom det annars blir så mycket konflikter. Nu lyssnar hon faktiskt väldigt bra, säger man nej så slutar hon direkt. Men om man däremot är i ett annat rum så kan hon testa igen. Jag försöker tänka på att inte bli irriterad utan fortsätta hålla fast vid våra regler och vara tydlig. Men det är klart, alla som har en unghund blir väl irriterade ibland. I det stora hela känns det ändå rätt harmoniskt med henne och det känns som om hon har stor potential.

 

 

Norpan!

Vi är nyss hemkomna från en lång skogspromenad i området där vi bor. Dia sprang som vanligt lös, och efter ett tag så såg jag att hon blev spänd, och hon gjorde även ifrån sig ett litet ljud som hon kan göra när hon ser något som gör henne lite nervös. Först såg jag ingenting, men strax uppenbarade det sig en skugga mellan träden och jag såg att det var en man. Jag hör att han ropar på en hund och förstår snabbt att det är vår granne med deras hund Bamse. När Dia ser Bamse vill hon springa fram. Jag ropar på henne och hon vänder direkt och kommer mot mig. Men sedan stannar hon och tittar och då är Bamse på väg i full fart mot oss. Vi har träffat Bamse flera gånger tidigare med Amy, så jag vet att det är en snäll hund. Dia är i nån slags blandning av glädje och nervositet men viftar på svansen när Bamse kommer fram. Amy älskar alla andra hundar och vill också fram och hälsa. 

 

Sedan kommer grannen och då blir Dia lite mer nervös. Hon springer runt oss när vi står och pratar och är mycket intresserad, men vågar sig inte riktigt ända fram. Och när vi ska fortsätta gå står Dia först och tittar, sedan börjar hon följa efter grannen och Bamse. Jag ropar lite lätt på henne och hon vänder och kommer efter mig och Amy. 

 

Jag som är van vid en hund (Amy) som skulle springa fram till allt och alla, jaga allting som rör sig och inte lyssna när man ropar upplever sån glädje i att ha en hund som faktiskt lyssnar, och som helst av allt här i livet vill vara med sin flock, oavsett om det är andra hundar eller rådjur i närheten. Och jag tycker så synd om Amy som får gå där i koppel medan Dia springer lös. 

 

Vi har sagt att när vi flyttar nu så ska vi verkligen kämpa för att kunna lära Amy att vara lös, men innerst inne känner jag mig väldigt tveksam. Hennes jaktlust är enorm. Det vi i alla fall ska göra är att hägna in tomten så att hon kan få springa där, samt att vi ska börja ordentligt med draget, så att hon får utlopp för sin energi.

 

Idag blir vår lilla Dia 9 månader, och hon är inte så liten längre! Hon är stark och busig, men lyssnar för det mesta när man säger till henne. Vi fortsätter träna intensivt med social- och miljöträning och det går verkligen framåt. Hon är mycket lugnare när vi går inne i knivsta och idag när vi var inne skulle hon till och med busa med Amy. 

 

Igår var vi inne en sväng i Uppsala också, eftersom sambons son hade kalas med lasergame. Vi tog en liten promenad med Amy och Dia och det gick förvånansvärt bra med Dia, trots att vi var inne i stan. Däremot undrar jag om hon har kommit in lite i spökåldern, eftersom har börjat reagera på saker som hon inte gjorde förut, och hon kan rycka till för någotning som ingen annan ser. Hon kan bli lite misstänksam mot stenar och soptunnor och sånt, och det har aldrig brytt henne tidigare. Men det är ju en fas som kommer att gå över. Det är bara att fortsätta med träningen.

 

 

 

Igår var vi ute i skogen i ungefär tre timmar. Det var ju så himla härligt väder och på morgonen var det otroligt vackert med all frost. Dia sprang runt överlycklig och hon höll igång i princip hela tiden, i tre timmar. Inte ens när vi satt och fikade vilade hon, utan sprang runt. Men på vägen hem i bilen sov både hon och Amy tungt. 

 

Ja, då var man vaken tidigt igen. Dia är en väldigt morgonpigg liten tjej, och hon skiljer inte mellan vardag och helg. På vardagarna vaknar hon kvart över fem då sambons väckarklocka ringer, och då blir hon pigg. Då är det bara att gå upp för sen är det fullt ös med morgonbus. 

 

Idag vaknade Dia runt 6 och var nödig, och sen var det bara att gå upp, så nu sitter jag vid datorn med en kopp te. Det är tur att jag gillar att vara uppe tidigt :)

 

 

Nu har vi gått promenader i Knivsta varje dag i en och en halv vecka och vilken skillnad det är! Dia är inte alls lika spänd och nervös längre. Och när vi möter folk är hon mycket lugnare. Det får mig att undra varför vi inte har gjort det här tidigare. Vi har ju tränat mycket sedan vi fick hem henne, men inte så här intensivt, inte varje dag. Och det har verkligen gett resultat. Det börjar också kännas som om Dia tycker att det är spännande och intressant. Hon är verkligen en härlig och rolig hund, så hoppas verkligen att hennes skygghet klingar av lite ju äldre hon blir. Tycker verkligen mer och mer om henne har jag insett. Hon får mig att skratta varje dag och hon är så glad och kärleksfull. 

 

 

 

Igår var det tänkt att vi skulle ut i skogen och plocka svamp i lunsen igen, men eftersom vi fick veta att älgjakten precis börjat fick vi ändra våra planer och åka till ett annat ställe. Och vi hittade en jättefin promenadstig genom en ljus och härlig skog där vi aldrig gått förut. Det blev en lång och härlig promenad. Där ska vi gå fler gånger!

 

Amy och Dia är verkligen bästa vänner. Det är fantastiskt att se. Men det finns en baksida och det är att Dia är väldigt beroende av Amy, vilket vi arbetar mycket med just nu. Vi går separata promenader med dem för att träna Dia att vara utan Amy.  Det fungerar bra att gå ut själv med Dia. Hon är lite mer försiktig, men nosar runt och är nyfiken på allt. Det är värre när någon går ut med Amy och Dia är kvar hemma. Då springer hon runt och gnyr och tittar ut genom fönstret. Men det blir bättre och bättre ju mer vi tränar. Vi tränar bara korta stunder just nu. 

 

Igår kom vi äntligen ut i skogen för att leta svamp. Var ju underbart väder! Men jag tror att det är lite tidigt för trattisarna, vi hittade några, men de var få och ganska små. Ser redan fram emot att komma ut igen sen när svamparna växt på sig. Dia var i alla fall lycklig och skuttade runt, och hoppade över stock och sten. 

 

...med att träna Dia att vara bland folk. Varje dag har vi gått promenader inne i samhället med henne. Jag kom precis hem från en sån promenad, och det märks redan skillnad från i början av veckan. Idaggick det bra, hon var rätt lugn, och gick och nosade och var intresserad. Förhoppningsvis blir det lite skillnad nu när vi kör så här intensivt. Om det dröjer mellan gångerna glömmer hon ju bort allt. Det måste bli en vana för henne. 

 

Igår tog jag också med mig Dia och Amy hem till min pappa. Han har ju en tervueren som heter Zelda. De har träffats några gånger. Amy var jätteglad att få träffa Zelda, och även Dia var framåt och ville busa. Det roliga är att Dia aldrig har varit särskilt rädd för min pappa, så som hon brukar vara för de flesta män. Visst är hon nervös och hon går inte fram och hälsar, men hon rör sig i rummet och verkar intresserad. Hon gick och nosade på honom när han satt vid bordet, och hon tittade intresserat på honom när han pratade. 

 

Här ligger hon och slappar i pappas kökssoffa :)

 

 

Det här med socialträningen med Dia, visst går det framåt, men det kan vara så himla olika från dag till dag. Igår tog vi en sväng i Knivsta hela familjen med Dia och Amy. Och det gick hur bra som helst! Hon var lugn, gick bredvid mig. Visst var hon spänd och tittade på allt hela tiden. Men hon var inte rädd. 

 

Eftersom det kändes så bra igår skulle jag ta en liten sväng imorse också. Vi har ju kommit överens om att vi ska köra väldigt intensivt med socialträningen för att hon ska ha en chans att vänja sig. Jag skulle gå samma sväng som vi gick igår. Men idag gick det inte alls bra. Hon var jättenervös, ryckte till för allting och ville bara tillbaka till bilen. Var riktigt jobbigt just eftersom det kändes så bra igår. Men jag ville inte åka hem med den känslan, så vi gick tillbaka till bilen och så körde jag till ett annat ställe där vi brukar gå, i ett bostadsområde där det inte är lika mycket folk. Så tog vi en ganska lång promenad runt i området, och genast gick det mycket bättre. Så nu känns det rätt bra ändå när vi kom hem.

 

 

 

Jag filmade lite igen när jag och sambons dotter var ute i skogen med Amy och Dia. Dia älskar verkligen att springa, och det syns här :) Det är kul när man gör filmer, för när man tittar på dem senare kan man se hur Dia har utvecklats. På de första filmerna jag gjorde ser hon ju så liten ut :)

I går hade vi gäster hemma. Det var min kusin, hennes kille och deras pudel Siri, samt min tvillingsyster. Det var trevligt, jag har inte träffat min kusin på ca två år. Siri är jämngammal med Dia och hundarna hade väldigt kul tillsammans. Framför allt busade Amy och Siri väldigt mycket. Dia var lite försiktig, men hon var också med på ett hörn. Det var kul att se att hon inte var så rädd trots att det var främlingar hos oss. Hon gick runt och var lite nyfiken, och när vi fikade låg hon på golvet bredvid bordet.

 

Dia börjar bli riktigt stor nu! Hon är redan 65 cm i mankhöjd och hon har inte ens börjat löpa än. Amy känns helt plötsligt liten, hehe. Amy är 58 cm. Det är sån skillnad att klappa Dia på huvudet jämfört med Amy. Dias huvud känns så mycket större, och det har gått så fort den sista månaden. Kommer fortfarande ihåg när hon sprang runt här och var så liten :) Hon börjar nu få lite mer päls och hon blir vackrare för varje dag! 

 

Idag har vi verkligen hunnit med mycket! I morse åkte jag och hundarna till Knivsta och gick lite i samhället där för att träna Dia lite. Sedan bar det av in till Uppsala. Jag hade lite ärenden att uträtta. Bland annat var vi inne på brukshundcenter där jag köpte ett nytt koppel till Dia. Det fick bli ett stretchkoppel på grund av att jag får ont i armarna när hon får busryck på promenaderna, samt att det blir skönare för henne när det inte blir tvärstopp. Jättenöjd med kopplet!

 

Jag tar gärna emot tips på hundgodis! Både jag och hundarna börjar tröttna lite på det jag ger, och det skulle vara kul med lite variation. Jag behöver någonting som är lite extra gott, inte vanliga torra hundgodisar. Dia börjar tycka att allt annat är så intressant att nosa på, så hon behöver någonting som verkligen är smaskigt! Det får gärna vara sånt som man kan göra själv hemma.

 

Min kusin kommer till Uppsala i helgen och då ska vi träffas på lördag. Hon, hennes sambo samt deras hund Siri kommer hem till mig tillsammans med min syster. Ska bli jättekul att träffas, för det var väldigt länge sedan, över ett år! Ska bli kul att träffa deras vovve också. Siri är en pudel och jag tror att hon är jämngammal med Dia, så de har inte haft henne så länge. Hoppas hundarna får kul tillsammans! 

 

Nu har jag anmält mig och Dia till en blyg hund-kurs på hundens hus i Uppsala. Det känns bra att ta tag i det här med att hon är skygg och blyg så fort som möjligt. Det är ju stressande för henne att behöva gå runt och vara så spänd när man är bland folk. Hoppas att vi kan få ut någonting som kan hjälpa oss i fortsättningen.