Pusslet går inte riktigt ihop

Livspusslet alltså... I alla fall inte utan att jag dagligen känner stress och dåligt samvete. Jag spenderar mornarna i skogen med hundarna, sedan åker jag iväg till jobbet. När jag kommer hem på eftermiddagen är det ut i skogen igen. 
 
Det är ju egentligen precis så jag vill leva och ha det, och egentligen är jag nöjd. Men det finns en faktor som gör att tillvaron fylls med stress istället för glädje. Den faktorn heter Amy. Ni som har följt bloggen ett tag vet att vi har kämpat med en del problem kring Amy. Det har vi gjort länge nu. Nu när vi har Dia och Wynee blir tyvärr problemen tydligare. 
 
Amy kan ju inte vara lös, vilket gör att när jag är i skogen med alla tre hundarna så får hon gå bredvid mig medan Dia och Wynee springer lösa och har kul. Och det märks att Amy blir frustrerad. Jag försöker aktivera henne på andra sätt, genom drag och annat. Men hon verkar inte vilja dra längre. Jag misstänker att det är hennes rygg. 
Hon verkar ärligt talat inte trivas så bra i flocken. Dia vill ju busa väldigt mycket och Amy busar ibland, men oftast verkar hon vilja gömma sig. Det känns faktiskt som om Amy skulle må bättre som ensamhund. Här kommer hon i kläm. 
 
Jag tränar inkallning otroligt mycket. Varje dag, på varje promenad. Jag varierar träningen hela tiden. Det går verkligen framåt när det gäller Dia och Wynee. Men Amy har en otroligt självständig natur och är väldigt svårlärd eller hur man ska uttrycka det. Dessutom får Amys beteende både Dia och Wynee att bli mer uppspelta/stressade, vilket gör att promenaderna med alla tre inte blir särskilt trevliga. 
 
Jag vill ju självklart ge alla hundarna allt som de behöver. Men just nu känns det inte som om jag kan ge Amy det hon behöver, för jag vet inte hur. Det handlar ju egentligen inte om att jag inte har tid, men det känns som om vi har fastnat i ett hörn. Jag vet inte vad jag ska erbjuda henne. Mer egentid kanske, och det är klart, där är ju tiden begränsad t ex innan jag ska iväg och jobba.
 
Jag älskar Amy och det skär i mitt hjärta när jag ser att hon inte mår så bra. Men det viktigaste för mig är att hon ska ha det bra, och just därför funderar jag över om vårt hem verkligen är det bästa...
 
 

Amy på rymmen igen...

Är precis hemkommen från Sara. Det var tänkt att jag skulle hämta upp henne och att vi skulle åka in till stan. Så blev det inte eftersom Amy lyckades smita strax efter det att jag kommit dit. Sara har en ytterdörr som man måste stänga ordentligt, annars kan den glida upp. Så när vi stod inne hos henne såg vi helt plötsligt Amy ute på tomten. Jag förstod genast att Dia hade följt efter Amy. På med skorna och ut, men då var båda två borta. Så vi gick omkring och letade i skogen bakom Saras hus. Ropade. Efter ett tag kom Dia springande i full fart, som om hon hade letat efter oss. Men Amy syntes inte till.
 
Amy var borta i två timmar. I två omgångar var vi ute i skogen och letade efter henne. Jag var först väldigt arg, sedan väldigt orolig och nu när hon är tillbaka känner jag mig ganska ledsen. Det har hänt lite för många gånger att hon bara sticker. Hon går ju alltid i koppel, men det är svårt att tilll 100% vara säker på att hon inte sticker. Olyckor sker. Sambons barn springer ut och in genom dörren och har inte riktigt koll. Då vill man inte ha en hund som tar varje chans hon kan för att bara dra iväg och vara borta i flera timmar. 
 
Hur som helst, hon var väldigt glad när hon kom tillbaka, och någon som var ännu gladare var nog Dia. Hon gick hela tiden och spårade i marken när vi var ute och letade efter Dia. Så vi fick en mysig resterande dag hos syster, som lagade linssoppa. Amy verkade väldigt trött efter sina äventyr.
 
 
 
 

Lite kaxigare...

Amy är ungefär världens snällaste hund. Hon gör aldrig en fluga förnär, vaktar ingenting och tillåter det mesta. Så har det i alla fall varit. Sedan Dia kom in i bilden märks det att Amy har blivit lite kaxigare. Fat det är nog egentligen fel ord. Sitta är en riktig liten retsticka ibland. T ex kan hon vara på Amy när de fått tuggben. Trots att Dia har ett eget så håller hon på och svansar runt Amy och slår henne med tassarna på huvudet (löst alltså). Men klart att Amy blir irriterad. Så nu har Amy börjat säga till på skarpen genom att morra och skälla. Vi går in och styr det hela och hänvisar Dia till sitt tuggben. 
 
Amy har också börjat resa ragg och blotta tänderna när de bussar, vilket hon inte gjorde förut. Hon reser främre raden, på nacken, och ibland en liten tuss vid svanen. Men hon har svansen högt buren. 
 
Jag är ju ingen hundpsykolog, men det känns som om Amy behöver hävda sig lite mer nu än tidigare. Självklart har hon börjat vakta sin mat eftersom Hon inte litar på att Dia inte tar den. Ingen har tagit mat från Amy tidigare så hon har inte behövt vakta. Sen i lek så känns det som om Amy är glad men blir väldigt uppspelt. Det är ju inget konstigt beteende så, utan mer att vi märkt förändring. 
 
Men de har aldrig någonsin bråkat, utan det känns verkligen som om de tycker om varandra. Och det är ju skillnad att vara ett år och att vara fyra :)
 
 

Det gör ont...

...att se henne ha ont. Amy. Speciellt när man vet att det troligtvis är någonting som inte kommer att bli bättre, utan troligtvis värre och värre. Skapar ju en massa frågor, hur man ekonomiskt skulle klara av undersökningar och operation... Vi har ju redan en rätt ansträngd situation eftersom vi har dubbla lån. Det är i och för sig bara fram till mitten av mars, men troligtvis kommer många sparkonton ha gått åt till lån, renovering och annat. 
 
Allt känns bara välditg sorgligt, för jag hade så mycket förhoppningar om Amy, att hon skulle bli duktig på drag och få någonting här i livet som hon tycker är kul. Känns så svårt att ge henne det hon behöver om hon inte är i fysisk form. 
 
Nu får vi ta en dag i taget. Just nu vilar båda hundarna och Amy har inte lika ont längre. Blir det värre får det ju bli ett till veterinärbesök. 
 
Jag älskar dig Amy...
 
 

Små egenheter...

Fy, jag är fortfarande riktigt trött. Kanske inte är helt frisk... Dia har haft en aktiv morgon, men nu sover hon. Amy har sovit i princip hela morgonen. Så länge bjuder jag på lite typiska egenheter hos mina söta.
 
Amy:

Kan helt plötsligt klämma sig igenom och ställa sig mellan benen på folk när hon vill ha uppmärksamhet. 
- Brukar gå runt och "grymta" 
- Snarkar ibland
- Gillar att ligga och mysa med mig på mornarna
- Är väldigt lugn inomhus men blir väldigt ivrig när vi kommer ut
- Älskar allt och alla
- Ofta ber hon om lov innan hon hoppar upp i soffan utan att vi har lärt henne det
- Kan vara hur lydig som helst ute om hon hoppas på godis, men kan lika snabbt bli totalt döv och strunta i allt man säger. Är dock väldigt lydig inomhus och gör alltid som man säger
- Finner sig i det mesta, ex kloklippning och tandborstning
- Blir väldigt lätt omtyckt av andra
 
 
Dia:
 
- Ska hoppa ner i varenda vattendrag hon ser
- Vill inte gå och lägga sig på kvällen om hon inte blir "nattad" av husse
- Är ett yrväder när hon är lös i skogen och kastar sig över stock och sten
- Kan sätta och lägga sig PÅ Amy ibland
- Sparkar med ena benet när man kliar henne på bröstkorgen
- Älskar att busa
- Sticker ALDRIG när hon är lös utan följer oss i vått och torrt
- Tycker inte om när vi klipper klor eller borstar tänderna, men det blir bättre och bättre
 
 
 
 

Om att få ha ett värdigt liv

Jag och sambon har pratat mycket kring Amy, med tanke på att hon går upp i varv så mycket när hon kommer ut, att hon drar i kopplet, att hon är jobbig vid hundmöten och att hon inte kan vara lös. Det mesta av hennes problembeteenden är en konsekvens av understimulering, det är jag övertygad om. Hon behöver aktiveras, fysiskt och psykiskt.
 
Men så var det det här med hennes rygg som har satt käppar i hjulet. Det veterinären trodde hon kunde vara drabbad av var ju L7-S1 som kommer av en medfödd defekt. Vi har funderat över om man verkligen borde dra med henne med tanke på att hon har haft ont i ryggen. Hon har dock inte ont nu och har bara visat tecken på smärta en dag på ett år. Dessutom springer hon och busar med Dia när vi är i skogen och det känns som om det i så fall skulle vara större belastning för hennes rygg eftersom det är så tvära vändningar.
 
Vi har i alla fall beslutat oss för att hon ska få dra, i alla fall väldigt lätt. Vi börjar försiktigt och är uppmärksamma på hur hon mår. Hon drar bara när det går lätt, är det uppför hjälper jag alltid till så att det inte belastar henne för mycket. Men vi tänker att så länge hon verkar må bra så provar vi. Alternativet är ju också att man kan cykla med henne bara, utan att hon drar. Det handlar ju om att hon ska få ha ett värdigt liv. 
 
 

Det här med att bli irriterad och att ha ödmjukhet

Det blev en timmes promenad här i skogen då Dia fick springa lös. Amy var som vanligt i koppel. Under promenaden gick jag och funderade över hur det är att vara Amy. Hon ser hur Dia springer runt och har kul men hon kan inte vara med. Hon kan inte ens ha flexikoppel eftersom när hon sätter av i full fart efter Dia så blir det ett sånt ryck att jag flera gånger tappat handtaget, och dessutom gör det ont i arm och axel, och är säkerligen inte så skönt för henne heller. Det går att ropa åt henne att stanna, men många gånger är hon så uppe i leken att hon inte reagerar i tid. Så nu blir det vanligt koppel. Hon stretar och drar i kopplet för att hon vill vara med och leka, vilket är tungt i längden för min arm och gör mig irriterad inombords ibland. Men jag inser ju att jag inte kan vara irriterad på henne. Enda gångerna hon får springa lös ute och leka är när vi besöker någon hundrastgård, vilket vi försöker göra regelbundet för hennes skull. Tyvärr är de som finns här i knivsta så dåliga då hon lätt kan hoppa över dem och Dia kommer igenom staketet... Skulle Amy se en hund eller nåt djur på andra sidan så drar hon ju. Jag har cyklat med henne för att hon ska få springa, men hon känns inte överlycklig över det. Vi hade ju tänkt börja dra med henne redan förra vintern, men så fick hon problem med ryggen. Så när ska hon få utlopp för den energin hon har inom sig? Det jag gjorde i skogen idag var att jag busade mycket med henne, bara hon och jag, medan Dia sprang runt och nosade. Och det märktes att det verkligen gjorde henne glad. Jag ägnar även mycket tid inomhus med att träna tricks och annat. Idag fick hon söka efter godis som jag gömt. Men hon har huskyblod i sig. Hon behöver få springa. 
 
Jag gick och tänkte på hur lätt det är att man som hundägare blir irriterad när hunden beter sig på ett icke önskvärt sätt, istället för att försöka se situationen från hundens perspektiv. Läste bland annat i boken av Fredrik Steen om det här med understimulerade hundar och att det ofta är orsaken till problembeteenden, och det tror jag verkligen på. Att ha ödmjukhet är inte fel. När jag var på väg hem kände jag ingen irritation över att Amy drog i kopplet. Jag förstår att hon gör det. Frågan är bara hur hon ska stimuleras när hon har den ryggen... Nu visar hon inga tecken på att ha ont, men tidigare har ju symtomen kommit plötsligt. Just nu avvaktar vi och ser om hon får ont igen, då måste vi ju tillbaka till veterinären. Problemet är bara att de inte har utrustning för att göra en sådan röntgen som skulle behövas för att fastställa diagnos. Bara den undersökningen kostar 10.000 kr. Och jag vill inte ens tänka på vad en operation skulle kosta. Och det är ju inte säkert att hon skulle bli helt återställd ändå. Vad kan vi göra för henne?
 
 

Vi hoppas på det bästa...

Förra vintern var vi hos veterinären med Amy, då hon inte mådde bra och verkade ha ont. Och efter några timmar där berättade veterinären att hon trodde att Amy led av problem med korsryggen, som är vanligt hos schäfrar. Hon fick smärtlindring och vi skulle avvakta och se hur det utvecklade sig. Hon fick inte gå några promenader, annat än att bara uträtta sina behov. Så höll vi på ett tag och Amy verkade må bättre och bättre. Efter några veckor verkade hon må toppen, och visade inga tecken på smärta. Så tillslut fick hon återgå till ett normalt liv. Hon har varit bra sedan dess. Veterinären sa dock att dessa problem kunde försvinna för att sedan återkomma. 
 
 De senaste dagarna har Amy verkat lite låg. Hon har inte ätit så bra, och hon har dragit sig lite undan. Igår märkte jag att det gjorde ont när hon skulle hoppa upp i bilen. När sambon kom hem från jobbet och började klappa henne på ryggen så skrek hon till. Så att hon har ont nu är ett faktum. Känns inte alls kul. Vi hoppas på det bästa, att hon bara gjort sig illa, men det verkar ju troligt att hon har problem med ryggen. 
 
 

Nästan så att jag längtar till vintern!

Det är kallt och mörkt, men det finns också många fördelar med vintern! Och den här vintern ser jag fram emot, då vi har flyttat till vår gård. Just nu håller vi på att renoverar varje dag för att kunna sälja vårt hus, så nu finns inte så mycket tid till aktiviteter med hundarna, vilket känns jättejobbigt. Men vi får ta igen det sen när vi flyttat! 
 
På inköpslistan till vintern finns bland annat kickspark och dragsele. Vi har tänkt börja dra lite med Amy nu. Vi hade tänkt börja förra vintern, då vi skaffade henne, men hon skadade sig i höften så det blev  inte så. Men hon har varit bra i höften sedan dess, så nu är det bara att köra! Vi ska också börja öva Dia hade vi tänkt, även om hon inte kan dra så tungt än. Men kul ska det bli! :)
 
 
 
 
 
 
 
Här är bilder på Amy förra vintern, vad mysigt vi hade på våra promenader! Hoppas verkligen att hon kan lugna ner sig och bli lite mer harmonisk efter flytten då vi kan börja jobba mer med henne. Hon är en så fin hund på många sätt!
 
 
Mikaels föräldrar har en gammaldags pulka för hund som hon fick prova lite förra vintern, bara på kul. Hon tyckte det var jättekonstigt i början, men vande sig snabbt och var jätteduktig. Men selen satt inte så bra på henne, så vi kunde inte fortsätta, och sedan skadade hon höften. Ser fram emot att få börja nu med de riktiga sakerna :)
 
 

Funderingar kring Amy

Vi har lite problem med Amy, och har haft det ett tag nu, vilket gör oss ledsna. Hon är en underbar hund på många sätt, hur snäll som helst och trygg i sig själv. Tyvärr har hon sina laster som att hon drar i kopplet. Vi har kämpat med det så himla länge, och det blev bättre under en period, men nu har det blivit sämre igen. Vi trodde kanske att det var för att hon skulle löpa och att hon var allmänt stressig, men hon har inte börjat löpa. Vi funderar över om det har att göra med att vi börjat använda flexikopplet igen när vi går i skogen. Vi slutade med det förut för att lära henne att gå fint i vanligt koppel. Men eftersom Dia springer lös har vi velat ge Amy lite frihet eftersom hon inte kan vara lös. Så om det beror på det känns det jättesorgligt, för då kan hon inte ens få den lilla friheten.
Det känns mer och mer som om vi inte kan tillgodose Amys behov, för hon vill bara jaga, jaga och springa runt i skogen. Om man skulle träna henne på att vara lös skulle man behöva träna stenhårt i åratal känns det som. Hennes inre jaktlust är enorm. Det är ju huskyn i henne. Det tråkiga är också att man märker att hennes beteende smittar av sig på Dia. Dia har vanligtvis inte så stort jaktintresse än så länge (förutom katter), men när hon är med Amy och Amy beter sig så ser man hur Dia apar efter. Och det vill vi verkligen inte! Så nu vill jag inte ens gå ut med båda två samtidigt. Amy är också otroligt jobbig när man möter andra hundar. Hon drar som en idiot och vill hälsa. Hon är absolut inte aggressiv utan skitglad, men hon är otroligt stark. Och det är samma sak där, att Dia har börjat ta efter. Förut höll sig Dia lite i bakgrunden när man mötte hundar. Nu har jag två hundar som drar och de är väldigt starka tillsammans!
Så det börjar kännas smått ohållbart. Just nu går vi bara runt och känner att Amy inte har det bra. Vad är det för liv att hela tiden gå kopplad medan Dia springer och leker vid sidan om? Att sitta kopplad medan Dia springer lös på tomten. Jag har provat att cykla och springa med henne, men det känns liksom inte som om det roar henne. Hon vill bara springa runt och nosa i marken. Och nu ska vi flytta till en gård, men inte ens där kan hon gå lös eftersom risken är stor att hon springer till granngårdarna och skäller på böndernas kor eller jagar hönor. Och varje promenad är en kamp med henne. Det är inte kul. Vi hade ju planer på att börja dra med henne i vinter också, när vi flyttat till gården, vilket skulle kunna vara tillfredsställande för henne. Vi har också pratat om att börja arbeta mer med spår så att hon får utlopp för sin drift. Vi har kört lite spår med rådjursben och hon är superduktig! Detta skulle kanske få henne mer tillfradsställd, men frågan är om det skulle leda till att hon kan vara lös. Vi är mycket tveksamma.
Vi har pratat om att faktiskt ta bort henne, men det skär i hjärtat samtidigt, eftersom hon är så himla mjuk och snäll annars. Min mamma tycker egentligen inte om hundar, men Amy skulle hon till och med kunna tänka sig att vara hundvakt åt! (då känner hon kanske inte till de negativa sidorna :p) Samtidigt kan man inte leva med en hund som innebär fysisk och psykisk kamp varje dag. Att omplacera henne känns nästan ännu värre än att ta bort henne. Hon har redan bytt hem två gånger, och vad skulle hon få hos någon annan? Hon kan fortfarande inte vara lös, och har fortfarande sina "problembeteenden". Det skulle i så fall vara någon som lägger ner hela sin själ i att träna henne.


Jag älskar Amy, men...

...ibland är hon bara så dryg! Har just kommit hem från en promenad med Amy och Dia, och är helt slut. Vet inte om Amy ska löpa snart, eller vad det är, för hon har blivit väldigt rastlös och gnällig de sista dagarna. Hon har ingen aptit och har tappat lite vikt. När vi var ute och gick drog hon som en tok i kopplet. Det gjorde hon ju när vi fick henne, och vi har arbetat jättemycket för att få bort det. Och det blev mycket bättre, hon har gått väldigt fint den senaste tiden. Men idag var det som bortblåst. Och hon hör inte vad jag säger för fem öre.
 
Vid två tillfällen mötte vi en kvinna med en hund, och Amy blev helt till sig och drog och hoppade. Dia, som annars brukar vara reserverad vid möten, verkade ta inspiration från Amy så jag fick hålla i även henne. Ganska jobbig situation faktiskt. Det här med hundmöten måste vi jobba mer på faktiskt, för det är inte kul för fem öre att Amy beter sig så. Hon är ju alltid glad, aldrig aggressiv, vilket jag är glad för, men det är ändå ett beteende jag vill få bort. Håller på att försöka skvallerträna både henne och Dia vid hundmöten. Men det funkar bara om man är långt borta. Kommer man närmare den andra hunden blir hon helt okontaktbar och är inte alls intresserad av godis. Så det gäller att träna mycket på långt håll i början. 
 
 
 

Om Amy och Dia

Dia är en tjeckoslovakisk varghund på 5 månader. Hon kommer från en kennel i ungern, eftersom rasen är relativt ovanlig i Sverige. Henne kan man beskriva som otroligt snäll, lättlärd, busig och blyg. Hon kan vara vild och busig ena stunden, och sedan bli skygg om man möter någon läskig farbror. Det ligger i rasen att de är mer skeptiska mot främlingar än andra hundraser, och därför är det viktigt att man hela tiden socialtränar dem. Vi är ute mycket med Dia i olika miljöer, och det går verkligen framåt. Hon har också en stor trygghet i Amy, vår andra hund.
 
 
Dia
 
 
Amy är fyra år och till största delen siberian husky, men lite schäfer. Henne beskriver man bäst som glad, älskar allt och alla, världens snällaste, men också envis. Hon har mycket husky i sig vilket innebär att hon inte kan vara lös då hon jagar efter allt som rör sig, och att hon är otroligt självständig och kan dra iväg på egen hand. När hon själv vill är hon väldigt lättlärd, men som sagt, det är på hennes villkor.
 
 
Amy
 

RSS 2.0