Omväxling förnöjer, så nu har vi bytt blogg. Den här kommer finnas kvar, men de nya inläggen hittar du på

 

 

Uch, det är inte min grej att vara sjuk. Jag får lite smått panik av att behöva vara passiv. Men jag mår bättre idag än igår så förhoppningsvis går det över snart. Jag orkar ju inte med så mycket motion med hundarna de här dagarna. Det har istället blivit mycket House och mycket te. Men tvingade ut mig själv i skogen en sväng, för hundarnas skull. 

 

Sen så kan man ju alltid fotografera hundarna om man har tråkigt. Ett tidsfördriv som aldrig blir tråkigt. 

 

I helgen har vi (som vanligt) varit ute mycket på gården och jobbat. Det finns en hel del att fixa, så man går aldrig sysslolös här. Men jag varvar arbetet med agilityträning me Wynee. Idag har jag påbörjat projektet att bygga nya finare hinder. Har byggt ett hinder idag, och även flyttat på banan så att jag får mer plats. Vi har dessutom avancerat genom att höja hindren ett snäpp, vilket hon har klarat galant. 

 

Däremot är vår gård en sorglig syn just nu, fylld av lera och djupa traktorspår efter arbetet med veden. Hundarna är duktigt leriga när vi ska gå in. Är så tråkigt att fota i det här vädret, allt är bara grått liksom. Tur att hundarna lyser upp vardagen  :)

 

Fredagkväll igen. Tycker att den ena veckan bara går fortare än den andra! Men det är ju alltid trevligt med helg, och den här kvällen slösar jag på öl (folköl :p) chips och vektorisering. Jag och min syster brukar teckna och trycka upp vissa motiv på plagg som vi sedan säljer. Det är verkligen jättekul, både att få utlopp för sin kreativitet, men även att göra någonting konkret av den. Många av våra motiv på plagg är hundar. Det är egentligen inte för att jag är en hundnörd, utan det verkar bara ha blivit så. Det är kul att teckna hundar helt enkelt, och man kan göra mycket skoj av det. 

 

Det är guld att ha hundar som är experter på att slappa. Inomhus i alla fall. Till och med adhd-hunden Wynee är en riktig slappis inomhus. Ja, till dess att någon reser sig förstås, då är hon genast framme och vevar med sin rumpa. När jag satt här vid datorn och åt chips så råkade ett chips slinka ur min hand och ramla ner på golvet. Inom loppet av en bråkdel hörde jag hur Wynee var framme och sedan blev det en massa knaprande under stolen. Så hon är ju verkligen närvarande även om hon slappar. 

 

Just nu känns det som om mitt huvud är för litet för alla tankar och idéer. Jag tänker så mycket, vill så mycket, så tillslut leder det bara till passivitet. För jag vet inte var jag ska börja liksom. 

 

Jag ska anmäla mig till en ny hundklubb hade jag tänkt, men har inte lyckats bestämma mig för vilken som verkar bäst. Är ju sugen på brukshundklubben, men samtidigt finns det andra klubbar som har intressanta kurser som UBK tyvärr inte har. Man kan ju i och för sig bli medlem på UBK men ändå gå kurser på andra ställen. Jag har tidigare varit medlem i SHK Uppland, men tyckte inte jag fick ut så väldigt mycket, och gillade inte deras träningsplan. Så då blir det att jag avvaktar och så drar det ut på tiden. Man kanske bara skulle fatta ett beslut och stå fast vid det nån gång...

 

Det andra som tar upp mycket av mina tankar är att jag vill få till gården så att jag kan ordna min agilitybana, samt att jag drömmer om att ordna någon form av inomhusträningslokal i ladan. Problemet är ju att min älskade sambo ska ha en massa bilar och traktorer som ska få plats. Måste gå ut och titta hur det ser ut, om det finns någon plats kvar till stackars mig och mina intressen. 

 

Förutom det drivs jag hela tiden av ett sug att få till mer i huset, måla klart det som ska målas, inreda bättre. Jag vill också måla klart alla tavlor jag har påbörjat och vara mer kreativ, hur man nu ska hinna med allting. 

 

Jag inser ju att man måste ta en sak i taget. Ett litet steg mot olika delmål, annars blir man knäpp liksom. Så ikväll tecknar jag lite. Check.

 

...förr eller senare. Men varför måste allting gå sönder samtidigt? Sitter och försöker arbeta med en kollapsande dator, ringer med en halvdöd mobiltelefon, och i köket belamras diskbänken av en gammal bänkdiskmaskin då den ordinarie har fått för sig att det är nåt fel på den. Dessutom har jag en varghund hemma som håller på att försöra gäststugan, gräver hål i hundgården och tuggar sönder bilen. Man kan ju känna att det är lite too much. 

 

Men... Allting går ju att lösa. Sambon har skruvat upp träskivor för kablarna i gäststugan eftersom det är farligt både för oss och för Dia om hon tuggar på dem. Och det känns faktiskt lite lugnare nu sedan jag började ha Wynee där också. Allting går att lösa, men det kostar tid och pengar. Inget jag har i överflöd nåt av det. Så en sak i taget. Ta en kopp te och andas. Och tänk att allting kommer att bli bra tillslut. Tillslut kommer den där fina hundgården stå klar. Tillslut kommer Dia vänja sig vid att vara ensam ett par timmar. 

 

Och tekniken är ju bara att byta ut. Ska få låna en dator av mamma och ska få ta över en telefon av pappa. Så du ser, det är inte så illa ändå. Nu har jag lite brytit ihop och är redo att gå vidare. 

 

Godmorgon förresten. Här är lite bilder från kvällsbuset igår.

 

Det är lite knapra tider i min plånbok. Har gått åt mycket pengar på gården och allt jobb den innebär. Men det är värt varenda krona. Men det finns just nu inte så mycket över till saker som nya halsband, koppel och klövjeväskor. Vi har haft en klävjeväska till Amy, men den har med råge gjort sitt. Jag som har kikat runt på en massa fina nya klövjeväskor, men min tunna plånbok tvingar mig att inse att jag måste sänka kraven för tillfället. Så jag åkte till Hööks och köpte en klävjeväska och ett nytt halsband till Dia. 

 

Så idag var det premiär med nya väskan, och den fungerar helt ok. Tycket den är rätt fin också, så den duger så länge, tills mina besparingar blivit lite större. 

 

Solen tittade till och med fram en stund under vår promenad i Hågadalen. Men det är ju fortfarande eländigt varmt och lerigt, och efter att ha klafsat på en lerig grusväg över en åker var skorna tunga av lerkokor. Det var trots det en riktigt fin runda och hundarna kändes nöjda när vi kom tillbaka till bilen.

 

Efter det bar det iväg för att träffa Sara på en fika på Barista i gränby centrum, där de har de där väldigt goda bullarna.

 

Idag har vi tagit en långpromenad i skogen med tre lyckliga hundar. På vägen ut fick vi äran att se både kronhjortar och en kungsörn på nära håll. Så fantastiskt vackra djur det finns, jag älskar verkligen naturen...

 

Det ska gå undan. Det är väl därför jag gillar drag och agility. Jag gillar fart och fläkt! I helgen har det blivit mycket drag- och agilityträning. Det går väldigt mycket bättre med Dia och draget nu. Hon är inte rädd för cykeln längre och verkar ha fått lite bättre självförtroende. Men jag måste ha Amy med, annars blir hon fortfarande osäker. När Dia drar då tar hon i från tårna! Det är himla kul att köra med henne, för hon är stark som en oxe. Amy är lite segare, fast å andra sidan mer stabil. Men Dia har blivit mycket bättre på att lyssna på kommandon. Främst handlar det om att hon ska förstå att hon inte får busa med Amy när hon drar, hehe. Kan sluta illa. Hon blir busig när hon drar och jag tolkar det som att hon ändå har kul. Men hon verkar ha förstått det där nu. Jag måste köpa nya snören och linor, annars är det bara att köra på!

 

Och så agilityn. Wynee lär sig fort, vi lär oss tillsammans. Vi tar det i lugn takt, grundligt, eftersom vi båda är nybörjare. Men det är som om hon är född till det. Och nu börjar hon få upp farten också. Jag är på gång att anmäla oss till en kurs, men behöver träna henne mer i att vara bland andra hundar. Så länge tränar vi på tomten, och jag försöker vara nogrann med att lära in rätt från början. Men det är riktigt kul och det verkar Wynee också tycka.

 

Jag upplever fridfullhet när vi promenerar i skogen, jag och hundarna. Amy känns helt plötsligt som en väldigt glad hund. Lyhörd och busig. Det är lätt att träna henne just nu. Så det känns som om jag har hundarna på min sida just nu, vilket är en härlig känsla.

 

Wynee är ju för det mesta på min sida, och det blir allt bättre ju mer vi tränar tillsammans. Godismonstret lär jag att uppskatta bus och fysisk kontakt, så naturligt det bara kan bli, utan leksaker eller andra materiella belöningar.

 

Och Dia, hon har vaknat upp ur en dröm. Genombrottet var privattränarens tips om att inte ge henne mat ur skålen utan ur fickorna, Helt plötsligt söker hon kontakt med mig på ett helt annat sätt, och är numera intresserad av belöning. 

 

Det känns som om vi alla har vaknat upp, inte minst jag. Det klarnar. Och det handlar om inställning. Vi börjar hitta vår gemensamma väg, vi har blivit ett team och jag känner mig som en ledare.

 

 

 

Äntligen har man fått en lite dos av snö! Tyvärr är det ju plusgrader så det kommer väl inte ligga kvar, men i alla fall. Hundarna verkade också tycka det var kul med snö, de har varit glada och busiga på promenaderna idag. På eftermiddagspromenaden friskade det i ordentligt och då blev det till och med lite vitt på marken.