Har fastnat vid en massa bilder på Dias familj, och förundras över hur lik hon är sin mamma och sina bröder. Och vad hon har växt :) Jag har kontakt me en kvinna som köpte Dias bror Drogo. Tyvärr dog Drogo i somras då han blev stucken. Nu är de ägare till en av Dias andra bröder Dagur. Det är kul att höra hur det går för dem. 

 

 

I torsdags var jag och Dia hos en hundpsykolog på hundens hus. Dia var väldigt skeptisk till att gå in när hon förstod att Amy inte skulle med. I början stod hon i hallen och tittade medan jag och hundpsykologen satt vid bordet inne i lokalen. Efter ett tag vågade hon sig in i rummet och gick runt och nosade lite, men hon vågade sig inte fram till oss. När hundpsykologen sade åt mig att gå och leka med den leksak hon lagt ut på golvet kom Dia fram till mig och var nyfiken. I slutet av vår privattimme hade Dia vågat sig fram till stolen där jag satt, och på så vis vågat komma ganska nära hundpsykologen. Dia var mycket mer avslappnad i slutet än i början.

 

Det vi fick med oss hem var att vi ska jobba mycket med att stärka Dias självförtroende. Balansövningar, ge henne beröm och få henne att känna att hon klarar av saker i vardagslydnaden och annat. Vi ska göra enkla spårövningar. Det är också viktigt att göra saker med bara henne, ta promenader utan Amy. Försöka göra lite enkla övningar som "sitt" under promanaderna. Mycket av detta är ju saker vi redan gör, samt att vi inte låter folk hälsa på henne utan att hon ska få bestämma själv när hon vill hälsa. Även om våra gäster är snälla och lockar på henne kan det upplevas som stressande och påtvingat. 

 

 

I tre veckor har jag ju kört intensivt med miljö- och socialträning med Dia och det har känts jättebra! Men sen kom den här helgen, och nu har det gått två dagar då hon har varit väldigt stressad och besvärlig. Hon reagerar på saker som hon inte gjort tidigare. Hon är ju nio månader nu, och spökåldern kan ju inträffa vid den här åldern, så funderar på om det kan vara något sådant som har rullat igång. Eller så har hon bara haft två dåliga dagar. Man reagerar ju bara eftersom det är sån skillnad jämfört med förra veckan. Men det är klart, saker går ju upp och ner. 

 

Varje gång vi är ute i skogen och Dia springer lös förundras jag över hur fin hon är när hon springer runt bland träden. Som en liten varg. Och hon är så härlig att ha lös! Hon springer runt helt lycklig, plaskar i pölar och rusar helt orädd över stock och sten (är ett under att hon inte slagit ihjäl sig!). Men alltid när hon springer iväg en bit så stannar hon och tittar efter oss. När hon ser att vi fortsätter gå kommer hon efter oss. Man behöver aldrig kalla in henne för att hon springer iväg för lång. 

 

Nu har Dia stött på rådjur tre gånger då hon varit lös. Första gången var på långt avstånd, hon blev nyfiken och tog några steg åt deras håll, men när vi kallade in henne kom hon utan bekymmer. Andra gången sprang det upp flera rådjur ur diket alldeles nära oss. Dia reagerade och började springa lite. Vi kallade in henne och bytte håll, hon kom genast efter oss. Tredje gången var i helgen, då fick hon syn på ett rådjur som sprang mellan träden inte alls så långt bort. Hon stannade till och man såg att hon blev nyfiken. Sedan började hon springa efter, ganska fort. Vi ropade på henne och bytte riktning igen, och hon tvärvände mitt i jakten och följde efter oss. Det är sånt som gör mig så himla glad, med tanke på att jag är van vid Amy som jagar allt som rör sig och absolut inte lyssnar och hon väl blivit intresserad av någonting. 

 

Vi mötte också en man med en hund och Dia blev helt till sig. Hon har börjat bli väldigt intresserad av andra hundar nu. Hon satte av iväg mot mannen och hunden, och vi gjorde som vi brukar, ropar på henne och går åt motsatt håll. Den här gången såg jag inte exakt hur snabbt hon avbröt då hon kommit bakom en kulle, men ganska snabbt kom hon springande till oss igen. Helst av allt skulle jag ju vilja att hon inte alls ville jaga vare sig rådjur eller andra hundar, men det viktigaste för mig just nu är i alla fall att hon kommer på inkallning och avbryter. Och det är hon superduktig på! Sen så är det upp till mig också, för jag hade kunnat avbryta det hela mycket tidigare, innan hon tar upp jakten. Men det är ändå skönt att veta att hon kan avbryta trots att hon är mitt uppe i den. 

 

...är ju rätt spännande. Dia är inne i en rätt krävande period, även om jag fortfarande väntar på att den riktiga utmaningen ska komma. Det som är mest krävande med Dia just nu är faktiskt koppelpromenaderna, eftersom hon har väldigt mycket energi och har en stark vilja att busa med Amy, vilket vi brukar avstyra. De får busa när Dia är lös, har en tendens att bli ganska kaotiskt annars. Dia är också ganska distraherad just nu, och det är svårt att träna med henne, så vi kör bara korta små pass varje dag och riktar istället in oss på lek och aktivering. Så är det miljö- och socialträningen vi ägnar oss åt mycket nu. 

 

En annan utmaning med uppfostran är ju var man ska lägga ribban, vad ska man tillåta och inte? Dia har lite hyss för sig; hon norpar mat om man inte är i samma rum. Hon har en tendens att hoppa upp på vardagsrumsbordet (!!) för att hon vill stå där och titta ut i trädgården. Jag har mest jobbat med att avleda henne eftersom det annars blir så mycket konflikter. Nu lyssnar hon faktiskt väldigt bra, säger man nej så slutar hon direkt. Men om man däremot är i ett annat rum så kan hon testa igen. Jag försöker tänka på att inte bli irriterad utan fortsätta hålla fast vid våra regler och vara tydlig. Men det är klart, alla som har en unghund blir väl irriterade ibland. I det stora hela känns det ändå rätt harmoniskt med henne och det känns som om hon har stor potential.

 

 

Norpan!

Idag blir vår lilla Dia 9 månader, och hon är inte så liten längre! Hon är stark och busig, men lyssnar för det mesta när man säger till henne. Vi fortsätter träna intensivt med social- och miljöträning och det går verkligen framåt. Hon är mycket lugnare när vi går inne i knivsta och idag när vi var inne skulle hon till och med busa med Amy. 

 

Igår var vi inne en sväng i Uppsala också, eftersom sambons son hade kalas med lasergame. Vi tog en liten promenad med Amy och Dia och det gick förvånansvärt bra med Dia, trots att vi var inne i stan. Däremot undrar jag om hon har kommit in lite i spökåldern, eftersom har börjat reagera på saker som hon inte gjorde förut, och hon kan rycka till för någotning som ingen annan ser. Hon kan bli lite misstänksam mot stenar och soptunnor och sånt, och det har aldrig brytt henne tidigare. Men det är ju en fas som kommer att gå över. Det är bara att fortsätta med träningen.

 

 

 

...med att träna Dia att vara bland folk. Varje dag har vi gått promenader inne i samhället med henne. Jag kom precis hem från en sån promenad, och det märks redan skillnad från i början av veckan. Idaggick det bra, hon var rätt lugn, och gick och nosade och var intresserad. Förhoppningsvis blir det lite skillnad nu när vi kör så här intensivt. Om det dröjer mellan gångerna glömmer hon ju bort allt. Det måste bli en vana för henne. 

 

Igår tog jag också med mig Dia och Amy hem till min pappa. Han har ju en tervueren som heter Zelda. De har träffats några gånger. Amy var jätteglad att få träffa Zelda, och även Dia var framåt och ville busa. Det roliga är att Dia aldrig har varit särskilt rädd för min pappa, så som hon brukar vara för de flesta män. Visst är hon nervös och hon går inte fram och hälsar, men hon rör sig i rummet och verkar intresserad. Hon gick och nosade på honom när han satt vid bordet, och hon tittade intresserat på honom när han pratade. 

 

Här ligger hon och slappar i pappas kökssoffa :)

 

 

Dia börjar bli riktigt stor nu! Hon är redan 65 cm i mankhöjd och hon har inte ens börjat löpa än. Amy känns helt plötsligt liten, hehe. Amy är 58 cm. Det är sån skillnad att klappa Dia på huvudet jämfört med Amy. Dias huvud känns så mycket större, och det har gått så fort den sista månaden. Kommer fortfarande ihåg när hon sprang runt här och var så liten :) Hon börjar nu få lite mer päls och hon blir vackrare för varje dag! 

 

Nu har jag anmält mig och Dia till en blyg hund-kurs på hundens hus i Uppsala. Det känns bra att ta tag i det här med att hon är skygg och blyg så fort som möjligt. Det är ju stressande för henne att behöva gå runt och vara så spänd när man är bland folk. Hoppas att vi kan få ut någonting som kan hjälpa oss i fortsättningen.

 

 

 

 

Hamnar ibland på forum där man diskuterar det här med varghundar, och måste säga att jag blir ganska irriterad. Det är nästan bara människor som inte har någon kunskap eller erfarenhet av raserna som uttalar sig, och det mesta som de skriver om dem är ju helt fel! Nu har jag bara hamnat på gamla diskussioner, t ex från 2009, och då var ju rasen tjeckoslovakisk varghund (ceskoslovensky vlcak) helt ny i sverige. 

 

För det första verkar folk ha fått för sig att de är aggressiva, vilket verkligen är helt fel. De är inte mer aggressiva än andra raser. Däremot stämmer det ju att de kräver mycket träning och arbete, men det gör ju andra stora hundraser också. Sedan så skriver folk att rasen är svår att träna, vilket också blir fel. Tränar man dem på rätt sätt kan de lära sig otroligt mycket. Det är en mycket intelligent ras. Jag är ju medveten om att jag inte har lång erfarenhet av rasen, jag har ju bara Dia att jämföra med, samt det jag hört från andra med rasen. Men om jag ska jämföra Dia med Amy så är Dia så otroligt mycket mer lättlärd! Hon snappar upp saker otroligt fort och gör det med glädje. Hon har mycket mer "will to please" än vad Amy har (Amy har typ noll). Dia är nu 8 månader och börjar bli "tonåring", vilket innebär att hon blivit mer livlig, kan ibland lyssna sämre när hon ska nosa på allt, hon testar lite gränser och är mer kaxig mot Amy. Men än så länge är det inte i närheten så jobbigt som jag var inställd på. Hon är en rätt lugn hund, duktig på att slappa och att vara passiv. Hon lyssnar väldigt bra när man säger åt henne, och hon har aldrig aldrig visat några tendenser till aggressivitet. Om hon tar något i munnen som hon inte får så släpper hon det genast när man säger till, man behöver inte ens låta barsk på rösten. Hon är hur go som helst mot barnen och lyssnar även på dem. 

 

Däremot stämmer det som folk säger, att rasen kan vara skygg mot främlingar. Dia var otroligt rädd när hon kom till oss, men det blir bättre dag för dag. Det gäller att verkligen inte isolera sig, utan hela tiden socialisera dem. Dia börjar nu bli mer trygg med våra vänner och bekanta, men hon är inte en hund som kommer och hälsar, än så länge. Däremot är hon verkligen lojal mot oss i familjen. Hon är helt orädd hemma och är busig och framåt. Hon är otroligt rolig att busa med! Och hon är jättelätt att ha lös på promenader för hon följer oss i vått och torrt. Hon blir nervös ibland om vi möter främlingar, men då tar hon en liten omväg och så kommer hon tillbaka till oss när främlingarna passerat. Och som sagt så blir det bättre och bättre. Det går också att lämna henne ensam hemma korta stunder om Amy också är hemma. 

 

Som sagt så har jag inte mångårig erfarenhet av rasen, har ju bara Dia, och vad jag förstår kan det skilja väldigt mycket mellan individerna, men Dia är i alla fall en älskad och mycket tillgiven familjemedlem!

 

Dia är ingen dum hund. Nu har hon lärt sig att öppna dörrar. Jag skulle ta en snabb promenad med Amy då jag redan varit ute med Dia. Vi tränar på att göra saker med var och en av hundarna så att Dia vänjer sig vid att inte Amy är med överallt. Men när jag gick på vägen hörde jag ljud bakom mig och såg hur Dia kom i full fart efter oss. Hon hade alltså öppnat ytterdörren och satt av efter oss. Så nu måste jag börja låsa efter mig om jag ska gå ut.

 

Dia börjar verkligen bli tonåring! Hon har börjat reta Amy ganska ofta. Om jag ger dem båda varsitt tuggben ska Dia ändå försöka ta Amys ben, fastän hon har ett eget. Amy blir tillslut väldigt irriterad och ryter till ibland. Men det biter inte så bra på Dia, så jag får gå in ibland och säga åt henne. För det mesta lyssnar hon, men ibland känns hon lite trotsig, och då får man visa att man menar allvar. 

 

Idag blir Dia 7 månader. Men just nu känns det sådär med henne. Hon har blivit lite mer envis och lyssnar inte alltid så bra. Det kan ju vara åldern. Hon känns också väldigt nervös och rädd när vi är ute på promenader. Det har hon ju alltid varit, men nu börjar jag fundera över om hon är ovanligt nervös även för att vara en CsV. De kan ju vara skygga och reserverade, men Dia är liksom mer än så. Hon är rädd.

 

Enligt uppfödaren har hon blivit social- och miljötränad innan vi hämtade henne, men jag börjar verkligen tvivla på det på allvar. Känns inte så kul, för det kan vara riktigt svårt att reparera, särskilt med den här rasen. Så det känns tungt som sagt. Men, det är väl bara att kämpa på ett tag till och se hur det går. Är så synd för hon är så himla fin annars; snäll, relativt lugn, glad och lekfull, lättlärd och lyhörd. Som valp betraktad så är hon inte alls lika krävande som jag var beredd på. Men när det gäller skyggheten så är det mycket värre än vad jag trodde, tyvärr.

 

 

Idag har det inte gått så bra på promenaderna... Det brukar gå ganska bra vid möten med andra människor, men idag har hon varit väldigt nervös. Vi stannade och pratade med en granne som var ute och plockade blåbär i skogen, och Dia sprang nervöst runt mina ben hela tiden. Sedan på hemvägen stod bonden och pratade med en annan granne och när vi skulle passera blev Dia riktigt nervig och skulle springa ner i diket hela tiden. Inte roligt alls faktiskt! Men även hon har ju bättre och sämre dagar, och ofta blir jag faktiskt positivt överraskad över att hon är så lugn. Får tänka på de stunderna!

 

Nu är vi hemma och hon är trött efter alla möten. 

 

 

Dia är för det mesta lugn och ibland lagom busig. Men ibland blir hon helt galen! Det är ofta på morgonen och på kvällen, då får hon sina rus och fullkomligt far runt som en galning. Och hon känns helt outtröttlig. Som tur är brukar det gå över ganska snabbt. Jag försöker att inte arbeta emot henne, hon har så mycket energi och har behov av att få utlopp för dem.

 

Igår blev hon riktigt sprallig, och då åkte vi iväg till hundklubben igen. Båda hundarna trampar runt bak i bilen när vi närmar oss, för de vet vad som väntar. De älskar att få springa lös och leka. Och eftersom Amy inte kan vara lös, är det i inhägnaden som de får göra detta.

 

 

Dia är nu 6 månader. Hon är för det mesta duktig på att göra sina behov utomhus, men då och då så sker det "olyckor" inne. Hon är torr nattetid vilket är skönt. Däremot hade hon börjat få en vana att kissa i vår soffa, vilket inte är det minsta kul! Nu har vi ställt en massa kartonger i soffan så att hon inte kommer upp i den, för att bryta vanan. Är inte jättetrevligt med en massa kartonger i soffan, men så får det vara tills hon blir rumsren. Vi har även tagit bort alla mattor.

 

Jag tycker att vi har fasta rutiner, jag går ut med hundarna det första jag gör när vi vaknar och hon brukar både kissa och bajsa då. Jag brukar gå ut efter att hon sovit, lekt och fått mat. För det mesta fungerar det bra. Men som i morse så hann jag knappt klä på mig förrän hon hade satt sig på golvet i vardagsrummet och kissat. Då känns det lite segt ibland. Jag gick ut med dem och hon både kissade och bajsade ute. Jag vet ju att det kan ta lång tid för vissa att bli helt rumsrena, och för det mesta har jag tålamod med det. Men imorse måste jag erkänna att det kändes surt. Och att jag längtar tills hon är helt torr!

 

 

 

 

Idag blir Dia 6 månader. Tänk vad tiden går fort! Tycker det har hänt mycket de här månaderna. För två månader sedan var hon mycket spänd och rykte till av minsta ljud. Nu är hon helt obrydd vad gäller ljud här hemma, och även till stor del utomhus. Hon var också för nervös för att riktigt vara valp. Hon har varit nervös kring min sambo. Hon är mer nervös för män än kvinnor och det har varit jobbigt att hon varit skygg för sambon. Nu har hon blivit glad och lekfull, kommer glatt och hälsar på honom och de kan till och med busa ihop. Det gör mig jätteglad att se.

 

Älskar den här valpen, så otroligt snäll och gosig. Vill vara med på allt och är nyfiken och snabblärd. Intelligent och annorlunda. Jag är så glad att hon kom till oss, och nu har hon blivit ett halvår. 

 

Förutom att arbeta med skyggheten hos Dia arbetar vi också mycket med ensamhetsträning, eftersom en Ceskoslovensky Vlcak är svår att lämna ensam. Man har nog tur om man lyckas få dem att klara av att vara ensam längre stunder. Men det är viktigt att träna!

 

 

Varje dag lämnar vi Dia och Amy ensamma en kort stund. När Amy är med har det faktiskt gått ganska bra. Dia brukar stå i fönstret och titta ut och undra vart vi tog vägen. Men hon har varit lugn. Och hon är ganska lugn när man kommer tillbaka. Glad, men inte helt ifrån sig. Hon har klarat av 20 minuter utan problem. Vi ser till att hon har sina leksaker att pyssla med. Däremot om vi lämnar henne helt ensam blir hon olycklig och ylar högt. Måste ju öva på båda delarna. Vi tränar på att hon ska vara ifrån Amy, så vi har ibland delat på hundarna och gjort olika saker med dem. 

 

Jag har ju förberett mig på att valptiden är en jobbig tid, men ändå är jag lite förvånad över att Dia är så pass lugn som hon är. Innan pratade jag ju även med folk som har ceskoslovensky vlcak samt läst mycket om rasen, men ingenting av det negativa jag har hört har jag hittils fått uppleva, förutom det att hon är skygg för främlingar. Visst är hon busig, som alla valpar, men hon biter förvånansvärt lite på saker, biter eller nafsar nästan aldrig i händer eller ben, hoppar inte på en när hon ska hälsa. Hon är duktig på att ta det lugnt och ligga och vila. Väntar med spänning på hur hon blir när hon blir lite äldre och "tonåring" :p

 

Men ibland önskar man ju att hon kunde växa lite fortare, hehe. Och jag sa ju att hon sällan biter på saker, men den enda saken hon egentligen har tuggat sönder är en bok jag lånade av min syster, såklart :p. Hon har nu fått en gammal foppatoffla att bita på då hon verkar gilla dem, och så ska jag sluta låna saker en tid fram över :)