Idag blev vi bara tre på promenaden, jag, Dia och Wynee. Men det är inte så dramatiskt som ni kanske tror. Amy har fått hälsa på mamma och Bengt i hammarskogen. Anledningen är dels att mamma gärna ville ha en promenadkompis nu när hon blivit pensionär, men också för att det känns som om Amy skulle må bra av lite ensamtid. Amy gillar ju att busa och så ibland, men det känns också som om hon ibland vill vara för sig själv, hon går undan lite, och hon blir jätteglad om man ägnar sig åt bara henne.

 

Jag var lite orolig för hur Dia skulle betee sig, men har blivit positivt överraskad. Hon har varit lugn och fin, busat med Wynee och på vår eftermiddagspromenad var hon glad och busig. Vem hade trott det?

 

Var i alla fall en väldigt vacker kväll, och vi var ute länge. Det kändes faktiskt väldigt lugnt utan Amy. Inte för att det bara är hon som kan vara besvärlig, men jag tror att hon triggar Dia väldigt mycket. Då menar jag att Dia blir väldigt busig och svår att få kontakt med när Amy är med, eftersom hon har så starkt band med Amy. Det känns som om jag har lyckats komma närmare Dia på den här korta stunden, eftersom Amy inte är här. Det är ju stärkande för Dia att lära sig att vara utan Amy. Wynee är ju sällskap, men hon ersätter absolut inte Amy när det gäller trygghet. Men som sagt, så himla positivt att se henne så glad och lugn trots Amys frånvaro.