Igår var det dags för kursen igen. Både förra gången och igår åkte jag själv till kursen med Dia medan Amy var hemma med husse. Förra gången fick jag lyfta ut Dia ur bilen för hon blev väldigt nervös. Amy är en trygghet för henne så det är viktigt att hon tränas i att göra saker själv. Men igår var hon nyfiken och hoppade självmant ut ur bilen och blickade bort mot de andra hundarna. Det var kul att se. 

 

Jag tycker det känns som om hon blir mer och mer avslappnad i själva kurssituationen, men hon har fortfarande svårt att utöva saker på kommando, till och med något så enkelt som sitt, som hon kan så bra hemma. Hon blir stressad när hon märker att jag kräver saker av henne, och då blockerar hon sig. Men jag brukar försöka med alla övningar, och går det inte så går det inte. Jag ser det som jättebra träning för henne bara att vara där. 

 

Nu har vi varit tre gånger på kursen. Det är sex totalt, och min förhoppning är ju att det ska "lossna" lite för henne, att hon ska bli lite mer trygg i situationen, och kanske kunna fokusera mer på mig istället för på allt annat som pågår runtomkring. 

 

Hon känns som den lilla outsidern, vi står ofta lite längre bak än de andra i ringen. Ibland vågar hon sig fram i ringen, men vill sedan backa igen. Att stå stilla är svårast. Ibland känns det ju jobbigt, framför allt för hennes egen skull, att allting ska behöva vara så jobbigt, och att hon inte kan vara lika glad och sprallig som de andra hundarna. Jag tänker att de skulle bara se henne hur hon är hemma och när hon är lös i naturen. Det är livsglädje och kärlek. Jag önskar så att hon kunde få vara sig själv även kring främmande människor.

 

Vi tar ett steg i taget och ser hur det går. Oavsett vad så betyder hon så himla mycket för mig.