Många frågar hur det är att vara tvilling. Nu har jag ju aldrig varit något annat, men för mig är det ändå är rätt speciell sak. Alla tvillingpar är ju olika, men jag och Sara har alltid stått väldigt nära varandra. Jag tror det är mycket konsten och skrivandet som också skapat ett väldigt starkt band mellan oss. På gott och på ont. 

 

Det mesta är ändå positivt. Jag har alltid haft en självsfrände som jag vet alltid stöttar mig och står på min sida. Det negativa har varit att man lätt utvecklar ett beroende som är svårt att leva med när man blir vuxen och ska leva separata liv. 

 

Det kommer alltid finnas ett tomrum inuti mig efter henne. Vi hörs varje dag, även om det bara är sms. Även om hon bor i samma stad och vi ses regelbundet så förblir känslan att jag har förlorat något. När vi var barn och bodde hemma "räddade" vi varandra från vardagens tristess och livets påfrestningar. Nu står man mer själv, och jag upplever gång på gång att jag känner den här känslan: Om ändå Sara vore här.

Det kanske är jättesvårt att förstå om man inte har upplevt det. Vet inte. Men länge kämpade jag mot saknaden och tomheten. Nu har jag slutat strida. Jag har insett att det förmodligen är någonting jag får leva med. Och det är ok. Vi får lägga energin på att skapa förutsättningar att leva ut tvillingskapet ändå. Jag tycker vi gör det ganska bra. Vi skriver fortfarande böcker tillsammans och driver vår verksamhet inom konst. Och hon finns alltid inom mig.