Satt och tänkte på att det är tur att vi har familj och vänner där hundarna är välkomna, för det är ju inte alls självklart! I själva verket så är varken min mamma, min pappa eller min syster särskilt förtjusta i hundar, men det har aldrig varit något problem med Amy och Dia. Faktum är att alla tre, till och med pappa, har sagt att de egentligen inte gillar hundar men att de tycker om mina (särskilt Amy eftersom Dia är lite tillbakadragen). När vi hälsar på mamma brukar hon gosa med Amy och säga att hon är jättefin. Och jag kan ju inget annat än att hålla med :)

 

Sambons familj är mer "hundmänniskor", de har ju haft hund sedan han var liten, och sambons syrra har också en hund. De var hundvakt till Amy när vi var i Spanien och det gick hur bra som helst. Annat blir det att försöka träna Dia att vara hos någon annan, om det ens är möjligt. Hon fick vara med sambons mamma lite i somras när vi åkte ut med båten. Det var kanske en kvart eller så, men det gick superbra. Jag har också tränat med att lämna henne ensam med min pappa och hans fru (som hon börjar känna sig ganska trygg med) korta stunder bara. Man får träna och se hur det går. Hon är ju väldigt beroende av oss, och det ligger i rasen.