Inte en värld för alla

Jag har precis pratat med min syster. Hon mår inte så bra, stressigt på jobbet. Och jag vet ju precis hur det är. Min mamma är gruppledare på en enhet inom socialtjänsten, och sedan hon började där har det varit många sjukskrivningar. Även på Saras jobb har folk varit sjukskrivna. Och det får mig att känna sorg och bitterhet och undra om det ska behöva vara så här. Ska folk behöva bli sjuka bara för att de jobbar? 

 

Det finns många som klarar stress bra, som är lite hårdhudade. Men det finns också väldigt många som inte har samma skydd. Som inte har det där extra lagret med skinn på näsan. Jag är en av dem. Hur ska vi passa in? Hur ska vi kunna jobba och må bra utan att utsätta vår hälsa för fara? 

 

Vi lever i en värld som är till för de starka, de som orkar armbåga sig fram och de som tål stress och påfrestningar. Det är inte en värld för alla.

 

Det är väl just det här som gör att jag drömmer om ett liv på min gård, långt bort från all stress och alla orimliga krav. Där man bara kan få vara sig själv och leva i sitt eget tempo. 

 

 

 

Åh så jag känner igen mig till stora delar. Jag må se mig själv som stark och ha skinn på näsan, jag kan men vill helst inte behöva armbåga mig fram i livet och trivs verkligen inte med tempot i större städer där allting handlar om karriär och att slå sig fram på bekostnad av andra eller sitt privatliv/familjeliv. Av just den anledningen drabbades även jag av ordentliga utmattningssyndrom när jag jobbade som personlig tränare/egen företagare i en stad och ett område där konkurrensen är helt galen.
Nej, hus på landet och ett eget tempo. Det är precis det jag vill ha jag med.