Ibland blir jag lite frustrerad över den ständiga debatten om hundar och ledarskap. Det är så svart och vitt. Antingen betyder ledarskap att man slår sin hund, eller så finns det inget ledarskapet alls i människa- hundrelationen. Det handlar om hur vi definierar och tolkar begreppet ledarskap. 

 

För mig är inte ledarskap någonting negativt. Och det har ingenting att göra med att vara hård och aggressiv. En bra ledare är helt enkelt en individ som vägleder andra och som andra vill följa. En förälder är på ett sätt en ledare över sitt barn eftersom föräldern bestämmer över barnet. På samma sätt tycker jag att en hundägare är ledare över sin hund eftersom ägaren bestämmer över hunden. Att bestämma över någon betyder ju inte att man är hård och orättvis. Både barn och hundar har behov av att veta vad som gäller och vad som förväntas av dem, samtidigt som de har behov av att få kärlek och behandlas med respekt för sin personlighet.

 

Jag är utbildad inom psykologi med inriktning mot barn. Och vi hade ett begrepp som var "ramar och kramar". Det låter kanske fånigt, men jag tycker det ganska bra beskriver ett bra föräldraskap, och även ett bra hundägarskap. Tillit får man genom att ge kärlek och att sätta ramar. Visst kan man säga att man samarbetar med sin hund, det bygger tillit. Men det är inte ett samarbete som det mellan två jämställda parter. Det är hundägaren som tar initiativ till samarbetet och som bestämmer hur det ska se ut. 

 

Så vad är det som är så hemskt med ledarskap? Varför ska man behöva byta ut det ordet? Istället kan man väl hjälpas åt att ändra synen på vad ledarskap egentligen innebär?