Att ha två hundar är inget problem tycker jag, förutom när det blir så att båda hundarna utvecklar samma problem. Både Dia och Amy är superfina hundar, men båda har problem med hundmöten. Eller rättare sagt så har jag problem med hundmöten. Amy var redan när vi fick henne väldigt uppspelt vid hundmöten, hon drar mycket i kopplet och vill fram och hälsa. Förmodligen har hon varit van hos den tidigare ägaren att msn får hälsa på allt och alla. 

 

Dia däremot vart rätt försiktig i början, och glömde sig lite bakom mig när vi mötte andra hundar. Men ju äldre hon har blivit desto mer besvärligt har det blivit. Nu reser hon ragg (över hela ryggen som om hon är rädd) och kan göra utfall. Men hon skäller eller morrar aldrig, och de få gånger hon får leka med hundkompisar är hon busig, snäll och mycket undergiven. Om hon är lös kan hon springa fram till främmande hundar, men vill bara nosa och busa. Därför kopplar vi henne alltid om det kommer andra hundar. 

 

Hur blev det så här? Vi har ju aldrig tillåtit att våra hundar hälsar på andra hundar under promenaderna, utan har försökt vara tydlig med att man inte ska bry sig. Men det har ju varit ett problem med Amy som troligtvis har smittat av sig på Dia. Jag tror också att Dia är rätt osäker och inte riktigt vet hur hon ska bete sig. 

 

När vi går med en och en är det inte lika stora problem, det är lättare att få kontakt med dem, och Amy har varit riktigt duktig vid hundmöten när jag tränat henne. Problemet är ju när man går ensam med båda. Det är ett tufft Jobb att hantera två starka hundar som har samma problem. 

 

Så nu har jag faktiskt bestämt mig för att ta hjälp av en instruktör när det gäller Dia. Amy känner jag att jag vet hur jag ska träna, och det har gett resultat. Dia däremot är svårare att få kontakt med eftersom hon inte är det minsta intresserad av godis eller bus eller någonting alls när det kommer andra hundar.