Vi har lite problem med Amy, och har haft det ett tag nu, vilket gör oss ledsna. Hon är en underbar hund på många sätt, hur snäll som helst och trygg i sig själv. Tyvärr har hon sina laster som att hon drar i kopplet. Vi har kämpat med det så himla länge, och det blev bättre under en period, men nu har det blivit sämre igen. Vi trodde kanske att det var för att hon skulle löpa och att hon var allmänt stressig, men hon har inte börjat löpa. Vi funderar över om det har att göra med att vi börjat använda flexikopplet igen när vi går i skogen. Vi slutade med det förut för att lära henne att gå fint i vanligt koppel. Men eftersom Dia springer lös har vi velat ge Amy lite frihet eftersom hon inte kan vara lös. Så om det beror på det känns det jättesorgligt, för då kan hon inte ens få den lilla friheten.
Det känns mer och mer som om vi inte kan tillgodose Amys behov, för hon vill bara jaga, jaga och springa runt i skogen. Om man skulle träna henne på att vara lös skulle man behöva träna stenhårt i åratal känns det som. Hennes inre jaktlust är enorm. Det är ju huskyn i henne. Det tråkiga är också att man märker att hennes beteende smittar av sig på Dia. Dia har vanligtvis inte så stort jaktintresse än så länge (förutom katter), men när hon är med Amy och Amy beter sig så ser man hur Dia apar efter. Och det vill vi verkligen inte! Så nu vill jag inte ens gå ut med båda två samtidigt. Amy är också otroligt jobbig när man möter andra hundar. Hon drar som en idiot och vill hälsa. Hon är absolut inte aggressiv utan skitglad, men hon är otroligt stark. Och det är samma sak där, att Dia har börjat ta efter. Förut höll sig Dia lite i bakgrunden när man mötte hundar. Nu har jag två hundar som drar och de är väldigt starka tillsammans!
Så det börjar kännas smått ohållbart. Just nu går vi bara runt och känner att Amy inte har det bra. Vad är det för liv att hela tiden gå kopplad medan Dia springer och leker vid sidan om? Att sitta kopplad medan Dia springer lös på tomten. Jag har provat att cykla och springa med henne, men det känns liksom inte som om det roar henne. Hon vill bara springa runt och nosa i marken. Och nu ska vi flytta till en gård, men inte ens där kan hon gå lös eftersom risken är stor att hon springer till granngårdarna och skäller på böndernas kor eller jagar hönor. Och varje promenad är en kamp med henne. Det är inte kul. Vi hade ju planer på att börja dra med henne i vinter också, när vi flyttat till gården, vilket skulle kunna vara tillfredsställande för henne. Vi har också pratat om att börja arbeta mer med spår så att hon får utlopp för sin drift. Vi har kört lite spår med rådjursben och hon är superduktig! Detta skulle kanske få henne mer tillfradsställd, men frågan är om det skulle leda till att hon kan vara lös. Vi är mycket tveksamma.
Vi har pratat om att faktiskt ta bort henne, men det skär i hjärtat samtidigt, eftersom hon är så himla mjuk och snäll annars. Min mamma tycker egentligen inte om hundar, men Amy skulle hon till och med kunna tänka sig att vara hundvakt åt! (då känner hon kanske inte till de negativa sidorna :p) Samtidigt kan man inte leva med en hund som innebär fysisk och psykisk kamp varje dag. Att omplacera henne känns nästan ännu värre än att ta bort henne. Hon har redan bytt hem två gånger, och vad skulle hon få hos någon annan? Hon kan fortfarande inte vara lös, och har fortfarande sina "problembeteenden". Det skulle i så fall vara någon som lägger ner hela sin själ i att träna henne.