Jag är utbildad inom psykologi. Jag har en magisterexamen med psykologi som huvudämne och har jobbat med barnavårdsutredningar. Det gör jag inte längre, för det är bara för tungt. Ju mer jag ser av hur människor behandlar varandra desto mer uppgiven blir jag. Jag önskar att jag istället kunde känna kämparglöd och engagemang. Jag gjorde det förut, ett tag. Men när man inser hur svåra vissa saker är att förändra tappar man liksom hoppet. Men det känns så tragiskt när man slutar kämpa. Det finns dock många som fortsätter kämpa för mänskligheten, och jag beundrar dem alla. 

 

Jag vet inte om jag någonsin mer kommer kunna arbeta med människor som har problem. Det har tagit för hårt på mig, och jag inser nu vilken kraft och glädje mina hundar skänker mig. Djur är så fantastiska. De är inte giriga, elaka, cyniska eller hämndlystna. En hund är nöjd bara den får kärlek och någonting meningsfullt att göra. Människor måste hela tiden ha mer.

 

Så just nu, under en läkande tid, överger jag mänskligheten och ägnar mig åt de fyrbenta. De kan ge mig styrkan att komma tillbaka.