När vi skulle ta vår morgonpromenad, precis när det börjat ljusna ute, möttes vi av att det var lite vitt på marken. Det var bara några enstaka snöflingor, men ändå, det var lite vitt ute! Så otroligt vackert. Längtar verkligen efter vintern nu. Hundarna verkade också reagera på snön, de gick och såg sig runt och luktade :)

 

Fick nyss lite bildbevis på vad Dia sysslar med när ingen ser. Hon lyssnar bra till ett nej, men när ingen ser tar hon chansen... 

 

Fredag igen, herregud vad fort det går!

 

Igår fick vi beskedet från mäklaren att det var ett par som ville komma och titta på huset, eftersom de inte kunde komma på söndag då vi har visning. Så det blev till att börja städa intensivt. Men det gick bra, vi hann gott och väl få en någurlunda ordning hemma. Under tiden visningen varade tog vi en promenad med hundarna i skogen. Det började skymma lite, så det var precis på gränsen för mörkt när vi kom tillbaka till bilen. 

 

Visningen gick bra och mäklaren sa att han trodde paret var intresserade. Vi hoppas verkligen på att det kommer lite folk på söndag. Det finns ett annat hus ute för samma pris inte så långt ifrån oss, ungefär samma storlek och skick men längre ut i skogen och sämre bussförbindelser, och det såldes igår för ca åttahundratusen över utgångspris!!! Hade varit trettio pers på den visningen, så hoppas att ett par kanske kollar på vårt också...

 

Vi är alla lite less på den vanliga korven, så jag ställde mig och gjorde hundköttbullar, köttfärs och ägg och koka i kastrull. Det gick verkligen hem! 

 

Vi körde lite extra mycket passitivtetsträning igår. Det är Amy som är i behov av den träningen. Så fort man stannar börjar hon gny. Så då får man stå där tills hon blir tyst. Jag satte mig vid en bänk ett tag. Det är bra både för Dia och Amy. Dia får chans att betrakta omgivningen ordentligt utan att hela tiden vara i rörelse, och Amy får träna passivitet. 

 

Har börjat med en ny strategi för att träna Amy att inte dra i kopplet också. Varje gång hon drar stannar jag och så får hon komma tillbaka till min sida, då får hon godis eller beröm, sedan fortsätter vi gå. Tror hon fattar lite, men det är som om hon hela tiden glömmer bort sig när de intressanta lukterna tar vid. Det gäller ju att nöta på tills det sitter i ryggmärgen. Känns som om det kan ta lååång tid. Hon hade ju dragit i kopplet i tre år när vi fick henne. Det är skönt att Dia går fint i kopplet ändå. Om hon drar ibland så är det ofta när vi möter främlingar och hon vill hålla lite mer avstånd.

 

Apropå det så gick det väldigt bra igår. Hon var inte så nervös, bara när det kom tre tjocka gubbar med varsin rullator rakt mot oss. Annars kändes det toppen! Men det blir lite drygt då Amy är en hund som gärna går fort och som gärna drar i kopplet om det går för långsamt, medan Dia går rätt långsamt för att hon vill hinna bearbeta omgivningen. I mitten går jag och försöker jobba båda hundarna till mig. 

 

Hur som helst, senare när sambon kom hem tog jag med mig bara Amy ut för att träna lite drag på vägen utanför. Tror hon tyckte det var riktigt kul att få komma ut och göra något med bara matte. Hon behöver verkligen mer ensamtid. Det har ju varit svårt eftersom Dia har blivit utom sig när jag går ut med Amy och lämnar henne hemma, så har bara kunnat gå fram och tillbaka på vägen utanför och inte vara borta så länge. 

 

Det gick jättebra för henne att dra, i alla fall när vi var på väg bort från huset. Hon var lite segare på hemvägen, vet inte om hon var trött eller om det var för att vi var på väg hem. Ganska troligt det sistnämnda, hon brukar nämligen aldrig dra i kopplet när vi är på väg hem, då går hon hur fint som helst!

 

 

 

 

Jag har flera passioner här i livet, och förutom hundar är en av dem att teckna, måla, skapa. Jag och min tvillingsyster har sedan vi var små tecknat en massa, gjort böcker filmer och spel. Det roliga är att man kan kombinera denna passion med intresset för hundar.

 

Just nu håller jag på med en teckning på Alaskan malamute, en av de vackraste hundraserna. Har tänkt göra en teckning för alla mina favoritraser, och har länge även tänkt göra porträtt på Amy och Dia, men måste ta ett bra foto först, tror inte de kan sitta modeller särskilt länge :p

 

 

 

Dia är så otroligt förstjust i vår katt Karna. Men kärleken är obesvarad. Så fort Dia närmar sig fräser Karna kraftigt och vevar med tassarna. Tyvärr är inte Dia så lättskrämd så Karna lyckas inte riktigt jaga iväg henne. Dia är jättesnäll, hon vill bara hälsa, lukta... och leka lite. Men Karna vill inte leka.

 

Vi försöker att inte göra så stor affär av det, att tabubelägga Karna skulle snarare göra att hon blir ännu mer intressant i Dias ögon. Vi försöker istället avleda Dia och det funkar för det mesta, men tycker synd om Karna ibland. Egentligen skulle hon passa som ensamkatt. Hon gillar inte sällskap av andra djur helt enkelt. Det är tur att hon springer ute så pass mycket, och hon har sina höga skåp som hon hoppar upp på när hon vill vara ifred.

 

Katten är ju nio år snart så man kan ju inte omplacera henne. Känner bara att hon skulle behöva lugn och ro. Man kan ju hoppas att Dias intresse svalnar efter ett tag...

 

Idag är det onsdag... Uppe innan tuppen som vanligt. Jag älskar morgonen, när det är mörkt ute och man kan dricka te och tända ljus, och man känner inte att man behöver göra något viktigt riktigt än. 

 

En vanlig dag brukar se ut så. Jag kliver upp med sambon, ca halv sex. Vi äter frukost och sedan åker han till jobbet. Jag tar då på mig pannlampa och går ut en sväng med hundarna i mörkret. När vi kommer in brukar hundarna busa lite med varandra och jag brukar sitta vid datorn och koppla av lite. Hundarna brukar lugna ner sig ganska snabbt och lägger sig och sover. Jag jobbar med mitt företag. 

 

Vad tänker hon på, lilla strumpan, när hon sitter i soffan och tittar ut genom fönstret? Hon kan sitta så lääänge. Helt stilla. Hon kanske drömmer om att få vara ute. Jag förklarar för henne att husse och matte ska ordna en hundgård när vi flyttat i januari, inte lönt att göra det nu när vi ska sälja huset. Eller så kanske hon bara gillar att titta på det som händer utanför. (Fast det händer inte så värst mycket utanför, någon granne som går förbi då och då.) Hon sitter nog och kikar efter husse också. Kommer han inte hem snart? I alla fall ser hon väldigt söt ut där hon sitter och tittar, alldeles tyst, alldeles stilla.

 

 

...innebär vissa begränsningar. Till exempel är jag väldigt sugen på att åka på Stockholm hundmässa. Men om både jag och sambon ska dit så är problemet att Dia ännu inte kan vara ensam hemma i flera timmar, även om Amy är hemma. Hon skulle nog tugga sönder hela huset om vi var borta mer än en timme. En lösning vore ju att ha hundvakt de timmarna vi är borta, men då kommer vi till problemet att Dia är blyg för främlingar och skulle förmodligen bli mycket förtvivlad av att lämnas från flocken. Detta visste vi ju om när vi skaffade henne, och det är väl rasens största och egentligen enda nackdel som jag ser det. De är extremt beroende av sin familj. Det blir ju annat när vi skaffar hundgård och vänjer henne att vara där med Amy några timmar. 

 

Vår plan är ändå att försöka träna henne, dels att vara ensam hemma och att vara hos någon annan korta stunder. Ett bra val av hundvakt skulle ju min pappa och hans familj vara. De har redan en hund och de är oftast hemma. Jag åker ju dit titt som tätt, inte bara för att träffa dem utan också för att Dia ska känna sig mer och mer trygg där. Man vet ju aldrig, rätt var det är kan det ju vara så att man MÅSTE ha hundvakt en stund. Det kan ju inträffa saker. Då är det bra att ha ett hem där hon känner sig någorlunda trygg. Och det går verkligen framåt. Sist jag var där var i fredags och Dia kändes väldigt avslappnad. Hon låg och vilade i köket medan min pappas fru lagade lunch, och hon var även nyfiken på matlagningen, nosade och slickade på hennes händer. 

 

Nu kommer vi ju inte lyckas göra henne trygg till Stockholms hundmässa, men kanske till nästa år. I alla fall är det värt att försöka. Man får ha långsiktiga planer. 

 

Vilken härlig söndag det var! Älskar när det är så här kallt och soligt. Vi bestämde oss för att åka till nya gården och gå en långpromenad i området där. Vi hade med oss kaffe. Längtar verkligen tills vi bor där, då kan man ta den promenaden varje dag om man vill. 

 

Hammarskogen heter stället där min mamma har stugan. Vi stannade på middag. Min mamma är egentligen ingen hundmänniska, men hon tycker om Amy säger hon. Hon kelade mycket med henne. Dia var ju lite avvaktande, men ju längre kvällen gick desto mer avslappnad blev hon, och när min mamma satt och gosade med Amy kom hon fram och slickade min mamma i pannan, haha! Mamma tyckte nog bara det var positivt med tanke på hur blyg Dia är. Det är ju lite svårare för mammas sambo. Dia är mer rädd för män än för kvinnor, och speciellt äldre män. Men det kommer nog. Min pappa är hon inte så rädd för. 

 

På lördagen åkte jag och sambon ut till min mamma och hennes sambo. De har en stuga vid väddö kanal där de brukar vara på helgerna. Det var jättehärligt väder, kallt och soligt. När vi hade ätit god lunch i form av sill och potatis bar det iväg ut för att dra med Amy. Det var första riktiga gången som hon drog mig på cykeln och vad duktig hon var! Dia sprang först bredvid och sedan efter. Vi ska börja träna henne också, men då startar vi utan cykeln. 

 

 

 

I fredags kom min tvillingsyster på besök. Vi åt mat och drack nån öl. Vi smakade även lite whisky, men det är inte riktigt min grej. Det var trevigt att bara ta det lugnt och umgås med min syster. Hon är egentligen lite hundrädd, men det går bra med mina hundar säger hon. Tror det är bra för henne att träffa snälla hundar, så kanske tillslut hennes rädsla försvinner. 

 

Idag blir lilla tjejen 10 månader! Innan vi vet ordet av kommer hon ju vara ett år, alla vet ju hur fort tiden går runt jul och nyår. När hon blir ett år har vi flyttat till gården och har påbörjat vårt nya härliga bongårdsliv med en massa drag och andra aktiviteter!

 

 

När jag var hemma hos min pappa för ett tag sedan insåg jag hur olika syn vi har på det här med hundar. Min pappa och hans familj äger ju en tervueren, Zelda. Min pappa är en kattmänniska, in i märgen. Det var resten av familjen som ville ha hund. Vi var där på middag jag och min sambo, och Amy och Dia var såklart med. Jag är väldigt känslomässigt involverade i mina hundar, älskar att mysa med dem. Vi kom in på det här med synen på hund, och min pappa berättade att hans erfarenheter av hund från sin barndom var att de stod bundna ute på gården och skällde. Min pappa växte upp i en by i lappland, så det var ju mycket jakthundar i trakten. Pappa tittade på mig där jag satt och gosade med Dia och han sa att det var inget man gjorde, satt kramade sin hund så. 

 

Jag och sambon har också haft lite samtal kring ämnet, för han har flera arbetskamrater som är jägare. Ingen av dem verkar ha en "sällskapsdjursrelation" med sina hundar, utan de är ett verktyg i jakten. En av jagarna har till och med inställningen att "hundar ska vara ute", och hans hundar är nästan jämt i sin hundgård. 

 

Jag kan förstå att man använder sin hund i jakt eller annat, men den attityden gör mig ändå lite sorgsen. Jag vet inte om Dia i sin person är en väldigt gosig hund, eller om det är att vår hemmiljö har format henne så. Hon kommer jämt och vill bli klappad och ompysslad, och vårt hem är fullt av kärlek till både Dia och Amy. Så tänker jag på jägarens hundar som bara står ute i hundgården. Nu gillar ju många hundar att vara ute, till och med dygnet runt, och det är inget konstigt med det. Vi ska själv bygga en hundgård så fort vi flyttat. Det är attityden jag inte kan förstå. Min sambos föräldrar hade hund när han var barn, och de hundarna fick inte vara i hemmet, utan var förvisade till hallen. 

 

Tror ändå att synen på hunden som en del av familjen har blivit vanligare. Sen om vissa inte vill ha hundarna i soffan eller i sängen är ju sak samma. Men för mig finns det inget mysigare än att krypa upp i soffan efter en lång kvällspromenad och kura ihop sig bredvid en varm hundkropp. Tydligen är det så att människor som har hund mår i allmänhet ganska bra, och jag förstår varför.

 

Nu har Elin, Flash och Frida åkt hem. Hundarna har busat mycket, men även legat och softat. Nu känner de varandra bättre så det är inte samma röj som första gången de var här. Dia har verkligen fått en beundrare! Flash har följt henne vart hon än har gått, och han har även gjort ihärdiga försök att komma upp på henne, vilket inte har gått så bra. Tror bitvis att Dia tyckte han var lite jobbig, men hon gjorde inte mycket väsen av det. Samtidigt ville hon busa med honom. Vi tog en promenad ute i skogen där Dia och Flash sprang lösa. Dia sprang som vanligt som en galning, och Flash verkade tycka att hon var lite läskig när hon kom rusande rakt emot honom. 

 

Det blir lite röj med tre hundar, två vuxna och ett litet barn, men det är härligt :)

 

Idag ska min kompis Elin med sheltien Flash komma på besök. Är uppe tidigt för att hinna gå promenad och åka in till knivsta för att handla lite. Det är full fart på hundarna (särskilt Dia) den här morgonen. Lägger upp lite bilder på knäppisarna.

 

 

Varför ha varsin säng när man kan dela?

 

Nu är vi hemma efter veterinärbesöket. Vi mötte upp husse inne i stan, och gick en sväng innan vi skulle in. Dia har nämligen en tendens att bajsa på sig när hon blirnervös. Men hon kändes inte så nervös och hon gjorde inget ifrån sig, så tillslut gick vi in på veterinärmottagningen. Som tu var så var det väldigt lugnt därinne. Kvinnan i receptionen frågade oss lite nyfiket om rasen. 

 

Det gick verkligen över förväntan inne hos veterinären. Dia var jätteduktig och stod stilla medan veterinären kollade hennes tänder, ögon, öron och tassar. Man såg att hon var obekväm med situationen, men hon var inte alls lika rädd som jag trodde hon skulle vara. Efter undersökningen var vi ett tag ute i väntrummet igen, och hon var väldigt lugn, även om det hade kommit dit en man med sin son. Kvinnan i receptionen frågade om hon fick ta kort på Dia och sa att det inte var varje dag som man fick se en tjeckoslovakisk varghund, och hon hade tydligen en kompis som var väldigt intresserad av rasen. Det är kul med positiv uppmärksamhet :)

 

Om ett tag ska vi iväg med Dia till veterinären för en allmän undersökning. Ska bli intressant att se hur hon klarar det... Jag hoppas på att det inte blir allt för jobbigt för henne.

 

Nu tar vi det lite lugnt så här innan vi ska iväg.

 

Igår kväll dokumenterade jag Dias sakletarhumörsbeteende. Hon går runt och verkligen letar efter någonting att sno. Jag fick gå runt och ta bort allting som hon helst inte ska tugga på; skor, jackor, mössor, vantar, böcker... Då är det bättre när hon kommer igång och leker med Amy, för då är hon fokuserad på det istället för våra saker. Vi får börja arrangera sökövningar oftare hemma, det älskar hon :)

 

Det blev en timmes promenad här i skogen då Dia fick springa lös. Amy var som vanligt i koppel. Under promenaden gick jag och funderade över hur det är att vara Amy. Hon ser hur Dia springer runt och har kul men hon kan inte vara med. Hon kan inte ens ha flexikoppel eftersom när hon sätter av i full fart efter Dia så blir det ett sånt ryck att jag flera gånger tappat handtaget, och dessutom gör det ont i arm och axel, och är säkerligen inte så skönt för henne heller. Det går att ropa åt henne att stanna, men många gånger är hon så uppe i leken att hon inte reagerar i tid. Så nu blir det vanligt koppel. Hon stretar och drar i kopplet för att hon vill vara med och leka, vilket är tungt i längden för min arm och gör mig irriterad inombords ibland. Men jag inser ju att jag inte kan vara irriterad på henne. Enda gångerna hon får springa lös ute och leka är när vi besöker någon hundrastgård, vilket vi försöker göra regelbundet för hennes skull. Tyvärr är de som finns här i knivsta så dåliga då hon lätt kan hoppa över dem och Dia kommer igenom staketet... Skulle Amy se en hund eller nåt djur på andra sidan så drar hon ju. Jag har cyklat med henne för att hon ska få springa, men hon känns inte överlycklig över det. Vi hade ju tänkt börja dra med henne redan förra vintern, men så fick hon problem med ryggen. Så när ska hon få utlopp för den energin hon har inom sig? Det jag gjorde i skogen idag var att jag busade mycket med henne, bara hon och jag, medan Dia sprang runt och nosade. Och det märktes att det verkligen gjorde henne glad. Jag ägnar även mycket tid inomhus med att träna tricks och annat. Idag fick hon söka efter godis som jag gömt. Men hon har huskyblod i sig. Hon behöver få springa. 

 

Jag gick och tänkte på hur lätt det är att man som hundägare blir irriterad när hunden beter sig på ett icke önskvärt sätt, istället för att försöka se situationen från hundens perspektiv. Läste bland annat i boken av Fredrik Steen om det här med understimulerade hundar och att det ofta är orsaken till problembeteenden, och det tror jag verkligen på. Att ha ödmjukhet är inte fel. När jag var på väg hem kände jag ingen irritation över att Amy drog i kopplet. Jag förstår att hon gör det. Frågan är bara hur hon ska stimuleras när hon har den ryggen... Nu visar hon inga tecken på att ha ont, men tidigare har ju symtomen kommit plötsligt. Just nu avvaktar vi och ser om hon får ont igen, då måste vi ju tillbaka till veterinären. Problemet är bara att de inte har utrustning för att göra en sådan röntgen som skulle behövas för att fastställa diagnos. Bara den undersökningen kostar 10.000 kr. Och jag vill inte ens tänka på vad en operation skulle kosta. Och det är ju inte säkert att hon skulle bli helt återställd ändå. Vad kan vi göra för henne?

 

...är att ta det lite lugnt nu på förmiddagen. Vanligtvis brukar vi åka iväg, jag och hundarna och gå promenad, antingen in Knivsta för att miljöträna Dia, eller i skogen så att hon får springa lös. Idag ska jag träffa en kompis klockan tre, så tanken är att jag är hemma nu istället, och åker iväg lite senare, så hinner jag gå med hundarna innan vi ska hälsa på min kompis. Jag jobbar ju hemma med eget företag, så har lite att pyssla med. 

 

Jag och Dia har varit ute i trädgården och busat. Dia har en tendens att bita i handskarna och i jackan, och ibland kan det bli ganska hårt när hon är uppspelt. Varje gång hon biter hårt slutar jag leka med henne, för att sedan berömma och fortsätta leken när hon släpper. Jag tror det ger resultat, tycker hon har blivit bättre än vad hon var förut. Jag brukar också busa med leksaker och hon har snabbt lärt sig att hon inte ska hoppa efter dem, för då åker de utom räckhåll :) Det är väldigt bra att busa med henne, känns det som. Man får bra kontakt med henne då. 

 

My Sweet Girl

Nytt inköp, dragsele! Väntar spänt på att få hem den. Har tagit måtten på både Dia och Amy, så den borde passa, annars kan jag skicka tillbaka den. Kände att det var dags att köpa en sån så att jag kan börja öva på riktigt.

 

Har precis kommit hem från en promenad inne i Knivsta, och det gick bra idag igen. Enda gången Dia blev rädd var när det kom en man joggande bakifrån. Hon gillar INTE när folk kommer gående eller springande efter oss. Det går mycket bättre att möta folk. I övrigt var hon rätt lugn. Jag passade på att gå in i centrum eftersom hon kändes ganska lugn, och det gick väldigt bra. Sist jag var där var hon så rädd att jag fick sätta mig på en parkbänk tills hon lugnat ner sig. Idag satt vi på samma parkbänk, men istället för att gömma sig i bruskarna bakom stod Dia och tittade på allt liv runtomkring. Från att ha varit rädd känns hon nu mer försiktig, och det är ett stort steg för henne.

 

Att ha en försiktig hund är ingenting jag har emot egentligen. Och Dia kommer förmodligen alltid vara mer eller mindre blyg av sig, även om vi hoppas på att hon kommer bli mycket bättre än vad hon är nu. Däremot har jag inget behov av att ha en hund som vill fram och hälsa på alla. Det jag vill är ju att Dia, efter att ha fått bekanta sig en kort stund med en främmande människa, ska våga fram och hälsa, samt att hon inte ska vara rädd för främlingar på gatan. 

 

 

 

Själv sitter jag och slöar lite framför TV med Amy efter att ha ätit en sen lunch. Snart kommer sambon med sina barn och då blir det full rulle :)

 

 

I gårkväll började jag lära Amy några nya tricks. Jag satsade på "hitta godisen" och "slalom". Det gick förvånansvärt fort för henne att komma igång. Lydnad och tricks är ju kanske inte hennes starka sida. Men med åtråvärd belöning så kan hon ha riktigt bra fokus. "Hitta godisen" lärde hon sig snabbt. Först tittade hon bara frågande på mig, men sedan började hon nosa och slicka på handen som gömde godisen. Idag fortsatte jag och nu har hon förstått att hon ska använda tassen.

 

"Slalom" var lite knepigare, hon verkade först tycka att det hela var mycket märkligt, men med lite godis och uppmuntran gick det framåt, och idag har hon gjort stora framsteg. Dia är fortfarande ganska ofokuserad för att träna in en massa nya tricks, henne övar jag mycket kontakt med, vilket hon är jätteduktig på. Jag tränar också på att hon ska ligga stilla och vänta medan jag tränar Amy, och det är hon duktig på, bättre än Amy faktiskt :) 

 

Det är ju kul att filma alldeles i början när man lär in någonting, så kan man jämföra sen vilka framsteg hon gör.

 

 

 

 

 

Nu längtar jag verkligen efter snön! Videoklippet är från förra vintern, då vi vande Amy vid att dra pulkan. I början tyckte hon ju det var jättekonstigt, hon gillade inte att sitta fast. Men med godis och uppmuntran gick det jättebra och hon var väldigt duktig. I vintern är planerna att köpa dragsele och kickspark och börja öva med Dia. Jag har redan börjat öva lite när vi är ute på promenad. Håller på att lära in höger, vänster och rakt fram. Angående Amy så får vi se hur hennes rygg är. Känns jättetrist, för dragningen skulle ju bli hennes grej, aktivera henne och få henne att verkligen få jobba, för hon behöver det, eftersom hon inte kan vara lös heller. 

 

Fler härliga bilder från förra vintern

Igår kväll tog vi en runda i elljusbanan på kvällen, och sedan bev det slappa i soffan framför en film. Dia och Amy har en tendens att ta upp så stor plats i soffan. När vi flyttar sen får vi köpa en större soffa helt enkelt!

 

 

 

Idag besökte vi för första gången hundrastgården vid gränby centrum inne i Uppsala. Jag har tidigare undvikit den på grund av att det är så mycket stadsliv runtomkring för Dia, och därför är det så kul att det gick så bra! När vi kom dit var det ett par där med sin hund. Dia var lite nervös när vi gick in, men det gick över när vi släppte dem lösa och de fick springa och busa med den andra hunden. De hade verkligen roligt och det var så kul att se hur Dia sprang runt och lekte med de andra. Då och då såg hon sig omrking, betraktade människorna som passerade på gångvägen utanför, men var snabbt tillbaka i leken. Efter en liten stund kom en kille med en pittbull också, och leken fortsatte. Tror det var en jättebra upplevelse för Dia; att få ha kul i stadsmiljö i närvaro av flera främmande människor. Hon var inte alls lika nervös när vi gick tillbaka till bilen som när vi kommit. Det här ska vi definitivt göra om! Är ju kul för Amy att få springa lös också, det behöver hon.

Synd bara att jag tagit med mig systemkameran men glömt minneskortet i datorn!

 

Vet inte riktigt varifrån den kommer, men jag har helt plötsligt drabbats av valpfeber. Kanske alla söta små valpisar på blocket (har en tendens att sitta och titta på annonser) samt på instagram, bloggar och liknande. Jag och sambon har ju pratat om att skaffa en till ceskoslovensky vlciak, men för tillfället vet jag ju inte riktigt hans åsikt om att ha tre hundar. Så jag försöker att hantera den själv, denna valpfeber!

 

...är någonting som verkligen lockar mig, och jag har funderat mycket på varför. Min sambo har mer oförståelse för varför man vill ha många hundar. När vi bara hade Amy och jag ville ha en till sa han ofta "men det räcker väl med en hund": Och självklart handlar det ju inte om att jag inte tycker om Amy. Men jag såg vissa fördelar med att ha två hundar; som att de får sällskap av varandra. Men framför allt kände jag att det skulle vara kul. Det är kul att ha varsin hund när vi är ute och går, det är kul med deras olika personligheter och att träna dem och se hur de utvecklas olika.

 

Det är ju många som till exempel har fler än ett barn. Nu ska man kanske inte jämföra barn och hundar. Men någon anledning finns det ju till att en del har fem barn och andra bara ett? Jag har i alla fall märkt att jag själv skulle kunna vara en människa som har många hundar, för jag gillar olika individer och när det är lite fart och fläkt. Märker ju att de flesta av de hundbloggar som jag själv läser är just såna där det finns flera hundar med i bilden. Många olika individer att följa, men en flock.

 

 

Då var det fredag igen, så fort det går! Är uppe tidigt som vanligt. Fast de senaste dagarna har jag faktiskt varit uppe innan hundarna. Dia har börjat sova lite längre på mornarna, vilket är skönt :) Nu sitter jag med en kopp te och läser lite hundböcker som jag lånade av Elin i onsdags. Finns inget bättre än att läsa och dricka te på morgonen. Hundarna ligger bredvid mig i soffan. Amy sover som ett barn och Dia slappar. Skön morgon! 

 

 

 

En annan faktor som gjorde promenaden idag upplyftande är att det känns som om Amy börjar bli lättare att få kontakt med. Hon har ju varit riktigt jobbig vid hundmöten, men nu har jag äntligen hittat en metod att träna bort det som jag tror kommer att vara effektiv. Jag har tidigare försökt med klicker och godis vid hundmöten, men problemet har varit att Amy inte har varit tillräckligt intresserad utav godiset. Den andra hunden har varit mer intressant. Men nu har jag ju upptäckt vilken effekt pipande leksaker har på både Amy och Dia. Så nu har jag köpt en liten gummileksak som piper, och den har jag med mig i min ficka på promenader, samt lite korvbitar. Men faktum är att jag har struntat i korven, för det som gör susen, det är att först fånga hennes uppmärksamhet och sedan pipa och leka med leksaken.

 

Idag var vi med om två hundmöten, och jag körde samma taktik, vilket fungerade jättebra. Amy går i princip fot bredvid mig och har ögonkontakt i spänd väntan på att jag ska ta fram leksaken. Även Dia var med lite på noterna och visade tecken på att vilja leka. Ingen av dem brydde sig om den andra hunden. Detta är helt nytt för mig, då jag är van vid att ha en hund som står på två ben när hon ser en annan hund. Tror det är bra för Dia också, för hon är mer osäker och nervös vid hundmöten och vet inte riktigt vad hon ska göra. Så för henne måste jag verkligen ge tydliga direktiv. 

 

Är just hemkommen från en väldigt härlig promenad i Knivsta! Vi var säkert ute en timme och jag kände mig glad när jag kom tillbaka till bilen. Det är inte varje gång faktiskt. Igår gick jag en sväng i stadsparken medan sambon var hos läkaren. Det var ganska mycket joggare och cyklister i farten, och Dia var väldigt nervös. Kändes tungt när vi kom till bilen, men jag försökte intala mig att det är en period för henne, spökålder och annat, och att det kommer att bli bättre. 

 

Hur som helst, när jag var hos hundpsykologen tipsade hon mig om att använda en antidragsele på Dia, av den anledningen att ett halsband av halvstrypsort kan vara stressande, och att det utvecklas dragkamper mellan mig och Dia. Dia går vanligtvis fint i koppel, men när hon blir rädd kan hon bli flyktbenägen och kan rusa åt sidan eller ner i diket. Nu börjar hon dessutom bli väldigt stark så jag har flera gånger varit på väg ner i diket med henne. Vi har provat vanlig sele, men det har varit samma effekt, och dessutom kan hon krångla sig ur dem. Så igår kände jag att vi var tvugna att prova med antidragsele i alla fall, så jag åkte och köpte ett. 

 

Jag vet inte om det är selen, eller att hon hade en allmänt bra dag idag, men vi promenerade en timme i Knivsta utan att hon slet i kopplet. Och det är inte det bästa, utan att hon kändes mycket lugnare, inte alls lika stressad. Många är ju skeptiska till antidraghjälpmedel, och min uppfattning är att man i första hand ska träna sin hund att gå fint i koppel. Däremot tror jag att det kan vara en bra sak under en begränsad tid, under träning, eller som för oss och Dia; att få henne att inte stressa upp sig själv genom att dra och streta i kopplet när hon blir rädd. 

 

Jag köpte den ju igår, så det återstår ju att se hur det funkar en tid nu, men som sagt så kändes det väldigt positivt idag.

 

Igår åkte jag, Amy och Dia och hälsade på min kompis Elin. Hon har en sheltie som heter Falsh och en av hennes barn var också hemma, en riktigt liten sak! Hundarna har träffats en gång tidigare då Elin och Flash var på besök hemma hos oss. De kommer riktigt bra överens. 

 

Det var en härlig dag! Elin hade lagat lunch när jag kom, en jättegod bacon- och broccolipaj. Vi käkade och hundarna sprang runt och busade lite. De kan verkligen konsten att leka utan att det blir som ett yrväder. Både Amy och Dia är väldigt lugna och snälla hemma hos andra. Dia har bara träffat Elin en gång tidigare, men var inte alls rädd så det var väldigt kul att se hur hon sprang runt hemma hos henne och var med i leken. Flash var lite intresserad av henne och försökte flera gånger hoppa upp på hennes rygg, men hon är ju lite större än vad han är, så det gick inte så bra. Dia gjorde inte så mycket utan verkade mest undra vad han höll på med. 

 

Nu blir det ju mörkt så otroligt fort på eftermiddagarna. Det är verkligen någonting jag inte gillar med vintern. Snö och sånt är ju bara mysigt, men mörkret är inte så kul. Men då är det bra att det finns elljusbanor. Vi har börjat ta en sväng i elljusbanan i Knivsta nästan varje kväll. Det är ju skönt att komma ut även om det är mörkt, och det är inte så kul att gå på en enslig landsväg med en liten ficklampa... Så är det ju skönt för Dia att kunna springa lös också. 

 

Igår kväll när vi gick elljusbanan joggade det en man förbi oss. Dia betraktade honom och när han väl passerat började hon följa efter honom lite. Mannen sneglade bakåt. Vi ropade på Dia och hon avbröt och kom till oss, men det var ändå ganska kul att se blyga Dia springa efter en joggande man på det sättet :)

 

Igår åkte vi en sväng till den nya gården och kikade. Den heter Rosenberg 5. Vi längtar så på att få flytta! Det finns en gäststuga på ca 35 kvm med toalett, dusch och kök och allt, där det bor en hyresgäst. På grund av att han har tre månaders uppsägningstid får vi tillträde till gården först i januari. Jobbigt att vänta när man så gärna vill flytta nu!

 

Vi tog även en sväng till de öppna fälten som ligger alldeles i närheten. Det är ett härligt och öppet promenadstråk som man kommer fram till efter en ganska kort skogsväg. Blir så härligt att kunna gå från tomten rakt ut i skogen och sedan komma fram till öppna ytor där hundarna kan springa. 

 

 

 

Har varit på en lång skogspromenad, och Dia sprang som en galning i princip hela tiden. Det är härligt att se hur glad hon är! Nu ligger hon och sover, hehe.

Har precis kommit hem från en härlig stund i skogen. Sambons barn var med. Vi hittade mycket svamp faktiskt, så det blir nog lite till middagen ikväll. Vi ska hem till min pappa på middag och äta älgstek :)

 

Igår åkte jag, Amy och Dia till min pappa och blev kvar där hela dagen. Både Amy och Dia tyckte det var jättekul att träffa Zelda igen, deras tervuerentik. Det gick väldigt lugnt till, de hälsade och lekte lite, sedan låg de och vilade mycket. Det är så himla kul för Dia har verkligen blivit avslappnad hemma hos min pappa och jag tycker det har gått ganska snabbt för henne att vänja sig vid dem. Nu går hon fram och luktar och hälsar på dem. 

 

Hihi varje morgon är det lika kul att bevittna Dias morgongäspningar, hennes mun är verkligen stor!

 

...var tydligen väldigt popuärt hos mina hundar. Jag har ju lekt med dem med leksaker förut, men faktiskt aldrig provat pipleksaker. Dia har aldrig varit någon som blir överlycklig av leksaker. Visst kan hon jaga en boll ibland, men för det mesta verkar hon inte jätteintresserad. Amy däremot har gillat bollar väldigt mycket, men det hänger också på hennes humör. Så att använda lek och leksaker i träning har jag inte gjort ännu, utan kört mer på godis och beröm. Jag har dock ett tag funderat på om inte någon fladdrande pipleksak skulle vara någonting, så jag åkte och köpte två stycken. När jag kom hem blev ju hundarna som galna! Vilket gensvar :)

 

Jag har därför börjat träna lite, bland annat inkallning, med hjälp av leksakerna och faktum är att det fungerar mycket bättre än godis. Varken Dia eller Amy är tokälskare av godis, det beror väldigt mycket på humör och vilka störningar som finns i omgivningen. Pipleksakerna däremot har varit en hit varje gång jag tagit fram dem. Jag har gjort det sparsamt så att jag inte ska tjata ut det hela. Igår när vi gick eljusbanan hade jag med mig en liten pipleksak som jag köpte på vägen. Dia var lös och när hon sprang iväg en bit ropade jag på henne, sedan pep jag med leksaken och hon kom som ett skott. Det viktigaste nu är som sagt att tänka på att inte tjata ut det. Dia är en hund som tröttnar rätt fort av repetition, så det gäller att hela tiden komma med nya idéer. Men det är ju det som är det roliga också :)

 

 

 

Nu vill jag bara få flytta! Men det är inte förrän i januari vi får tillgång till gården. Just nu känns det bara som om vi lever i en väntan på något bättre. Jag försöker göra vardagen så bra som möjligt, men ibland sjunker modet. Vill göra så mycket, men kan inte ta tag i saker förrän flytten. Vill köpa dragutrustning och börja lite smått med Dia, men som det är nu måste vi spara våra pengar inför eventuella dubbla lån. Samma sak med hundgård. Vi ska bygga en riktigt fin hundgård när vi flyttar. Hundarna skulle må jättebra av det, för de älskar att vara ute. Och när vi flyttar kan vi gå direkt från huset upp i skogen, Dia kan springa lös utan att vi behöver oroa oss för vägar.

 

Dia behöver verkligen få springa fritt! Hon har blivit RIKTIGT livlig på sista tiden, framför allt på mornarna. Jag har nyss kommit hem från en promenad och jag är nästan svettig. Det går hur bra som helst ett tag, men helt plötsligt kan hon få riktiga tokryck och bara rusa runt i kopplet. Det är ingen idé att försöka lugna henne, då blir hon bara mer uppspelt. Jag brukar bara vänta ut henne en liten stund tills det går att få kontakt med henne och då belöna riktigt mycket. Men det jobbigaste är att hon ska hoppa på Amy hela tiden, och Amy vill inte alltid busa, och Dia är riktigt svår att få kontakt med när hon är så där uppvarvad. Det är någonting vi måste träna mer på. Känner att jag måste gå ut mer med henne själv också än vad jag gör, för det är ju betydligt lättare att få kontakt och träna henne när inte Amy är med.

 

 

Vaknade av att det spöregnade, och det håller i sig. Har varit ute med hundarna två gånger, men varken jag eller dem njuter särskilt mycket av det. Nu försöker vi roa oss inne med lite leksaker och godis. Men det känns ganska slött allting. Ska iväg lite senare och då hoppas jag att det är lite bättre väder. Såg ut på SMHI som om det skulle klarna upp.

 

Har fastnat vid en massa bilder på Dias familj, och förundras över hur lik hon är sin mamma och sina bröder. Och vad hon har växt :) Jag har kontakt me en kvinna som köpte Dias bror Drogo. Tyvärr dog Drogo i somras då han blev stucken. Nu är de ägare till en av Dias andra bröder Dagur. Det är kul att höra hur det går för dem. 

 

 

I helgen har vi börjat introducera Vom og hundemat för Amy och Dia. Vi har börjat med att blanda i lite i deras torrfoder som de äter nu. Både Amy och Dia har känsliga magar och det har inte fungerat så bra med torrfodret. Vi har länge varit inne på det här med färskfoder. Fick också tipset från en annan ägare till en CsV att dessa hundar kan ha svårt att gå upp i vikt på torrfoder, och Dia är väldigt smal. Vi har jobbat mycket för att hon ska gå upp i vikt genom att ge henne bra mat och avmaska henne. Problemet är att hon inte gillar torrfoder så mycket, vilket bidrar till att hon äter ganska lite och att hon till och från är dålig i magen. Nu har vi testat VoH i två dagar och idag var både hon och Amy väldigt bra i magarna. Första dagen var de lite lösa, men det är ju vanligt att det blir så av foderbytet. Vi hoppas på att det här ska bli bra!

 

I torsdags var jag och Dia hos en hundpsykolog på hundens hus. Dia var väldigt skeptisk till att gå in när hon förstod att Amy inte skulle med. I början stod hon i hallen och tittade medan jag och hundpsykologen satt vid bordet inne i lokalen. Efter ett tag vågade hon sig in i rummet och gick runt och nosade lite, men hon vågade sig inte fram till oss. När hundpsykologen sade åt mig att gå och leka med den leksak hon lagt ut på golvet kom Dia fram till mig och var nyfiken. I slutet av vår privattimme hade Dia vågat sig fram till stolen där jag satt, och på så vis vågat komma ganska nära hundpsykologen. Dia var mycket mer avslappnad i slutet än i början.

 

Det vi fick med oss hem var att vi ska jobba mycket med att stärka Dias självförtroende. Balansövningar, ge henne beröm och få henne att känna att hon klarar av saker i vardagslydnaden och annat. Vi ska göra enkla spårövningar. Det är också viktigt att göra saker med bara henne, ta promenader utan Amy. Försöka göra lite enkla övningar som "sitt" under promanaderna. Mycket av detta är ju saker vi redan gör, samt att vi inte låter folk hälsa på henne utan att hon ska få bestämma själv när hon vill hälsa. Även om våra gäster är snälla och lockar på henne kan det upplevas som stressande och påtvingat.