Det blev en timmes promenad här i skogen då Dia fick springa lös. Amy var som vanligt i koppel. Under promenaden gick jag och funderade över hur det är att vara Amy. Hon ser hur Dia springer runt och har kul men hon kan inte vara med. Hon kan inte ens ha flexikoppel eftersom när hon sätter av i full fart efter Dia så blir det ett sånt ryck att jag flera gånger tappat handtaget, och dessutom gör det ont i arm och axel, och är säkerligen inte så skönt för henne heller. Det går att ropa åt henne att stanna, men många gånger är hon så uppe i leken att hon inte reagerar i tid. Så nu blir det vanligt koppel. Hon stretar och drar i kopplet för att hon vill vara med och leka, vilket är tungt i längden för min arm och gör mig irriterad inombords ibland. Men jag inser ju att jag inte kan vara irriterad på henne. Enda gångerna hon får springa lös ute och leka är när vi besöker någon hundrastgård, vilket vi försöker göra regelbundet för hennes skull. Tyvärr är de som finns här i knivsta så dåliga då hon lätt kan hoppa över dem och Dia kommer igenom staketet... Skulle Amy se en hund eller nåt djur på andra sidan så drar hon ju. Jag har cyklat med henne för att hon ska få springa, men hon känns inte överlycklig över det. Vi hade ju tänkt börja dra med henne redan förra vintern, men så fick hon problem med ryggen. Så när ska hon få utlopp för den energin hon har inom sig? Det jag gjorde i skogen idag var att jag busade mycket med henne, bara hon och jag, medan Dia sprang runt och nosade. Och det märktes att det verkligen gjorde henne glad. Jag ägnar även mycket tid inomhus med att träna tricks och annat. Idag fick hon söka efter godis som jag gömt. Men hon har huskyblod i sig. Hon behöver få springa. 

 

Jag gick och tänkte på hur lätt det är att man som hundägare blir irriterad när hunden beter sig på ett icke önskvärt sätt, istället för att försöka se situationen från hundens perspektiv. Läste bland annat i boken av Fredrik Steen om det här med understimulerade hundar och att det ofta är orsaken till problembeteenden, och det tror jag verkligen på. Att ha ödmjukhet är inte fel. När jag var på väg hem kände jag ingen irritation över att Amy drog i kopplet. Jag förstår att hon gör det. Frågan är bara hur hon ska stimuleras när hon har den ryggen... Nu visar hon inga tecken på att ha ont, men tidigare har ju symtomen kommit plötsligt. Just nu avvaktar vi och ser om hon får ont igen, då måste vi ju tillbaka till veterinären. Problemet är bara att de inte har utrustning för att göra en sådan röntgen som skulle behövas för att fastställa diagnos. Bara den undersökningen kostar 10.000 kr. Och jag vill inte ens tänka på vad en operation skulle kosta. Och det är ju inte säkert att hon skulle bli helt återställd ändå. Vad kan vi göra för henne?