Livspusslet alltså... I alla fall inte utan att jag dagligen känner stress och dåligt samvete. Jag spenderar mornarna i skogen med hundarna, sedan åker jag iväg till jobbet. När jag kommer hem på eftermiddagen är det ut i skogen igen. 

 

Det är ju egentligen precis så jag vill leva och ha det, och egentligen är jag nöjd. Men det finns en faktor som gör att tillvaron fylls med stress istället för glädje. Den faktorn heter Amy. Ni som har följt bloggen ett tag vet att vi har kämpat med en del problem kring Amy. Det har vi gjort länge nu. Nu när vi har Dia och Wynee blir tyvärr problemen tydligare. 

 

Amy kan ju inte vara lös, vilket gör att när jag är i skogen med alla tre hundarna så får hon gå bredvid mig medan Dia och Wynee springer lösa och har kul. Och det märks att Amy blir frustrerad. Jag försöker aktivera henne på andra sätt, genom drag och annat. Men hon verkar inte vilja dra längre. Jag misstänker att det är hennes rygg. 

Hon verkar ärligt talat inte trivas så bra i flocken. Dia vill ju busa väldigt mycket och Amy busar ibland, men oftast verkar hon vilja gömma sig. Det känns faktiskt som om Amy skulle må bättre som ensamhund. Här kommer hon i kläm. 

 

Jag tränar inkallning otroligt mycket. Varje dag, på varje promenad. Jag varierar träningen hela tiden. Det går verkligen framåt när det gäller Dia och Wynee. Men Amy har en otroligt självständig natur och är väldigt svårlärd eller hur man ska uttrycka det. Dessutom får Amys beteende både Dia och Wynee att bli mer uppspelta/stressade, vilket gör att promenaderna med alla tre inte blir särskilt trevliga. 

 

Jag vill ju självklart ge alla hundarna allt som de behöver. Men just nu känns det inte som om jag kan ge Amy det hon behöver, för jag vet inte hur. Det handlar ju egentligen inte om att jag inte har tid, men det känns som om vi har fastnat i ett hörn. Jag vet inte vad jag ska erbjuda henne. Mer egentid kanske, och det är klart, där är ju tiden begränsad t ex innan jag ska iväg och jobba.

 

Jag älskar Amy och det skär i mitt hjärta när jag ser att hon inte mår så bra. Men det viktigaste för mig är att hon ska ha det bra, och just därför funderar jag över om vårt hem verkligen är det bästa...