...förr eller senare. Men varför måste allting gå sönder samtidigt? Sitter och försöker arbeta med en kollapsande dator, ringer med en halvdöd mobiltelefon, och i köket belamras diskbänken av en gammal bänkdiskmaskin då den ordinarie har fått för sig att det är nåt fel på den. Dessutom har jag en varghund hemma som håller på att försöra gäststugan, gräver hål i hundgården och tuggar sönder bilen. Man kan ju känna att det är lite too much. 

 

Men... Allting går ju att lösa. Sambon har skruvat upp träskivor för kablarna i gäststugan eftersom det är farligt både för oss och för Dia om hon tuggar på dem. Och det känns faktiskt lite lugnare nu sedan jag började ha Wynee där också. Allting går att lösa, men det kostar tid och pengar. Inget jag har i överflöd nåt av det. Så en sak i taget. Ta en kopp te och andas. Och tänk att allting kommer att bli bra tillslut. Tillslut kommer den där fina hundgården stå klar. Tillslut kommer Dia vänja sig vid att vara ensam ett par timmar. 

 

Och tekniken är ju bara att byta ut. Ska få låna en dator av mamma och ska få ta över en telefon av pappa. Så du ser, det är inte så illa ändå. Nu har jag lite brytit ihop och är redo att gå vidare. 

 

Godmorgon förresten. Här är lite bilder från kvällsbuset igår.