Igår när vi fortfarande var på tvärnö sprang Dia bort. Vi var nere vid badplatsen och vi hade henne lös. Vi har ju haft det många gånger och det har gått hur bra som helst. Jag vaktade henne hela tiden, och när hon var på väg in bland träden sade jag åt henne och då kom hon alltid tillbaka. 

 

Men det är ju det där med att hon är lättskrämd. Både sambons föräldrar samt hans systers familj var där, så det var rätt mycket folk. Det hade gått väldigt bra tyckte vi, så det kändes som om hon var ganska lugn. Men hon är ganska nervös för sambons systers man. Och vid ett tillfälle kom han gående rakt mot henne. Hon skyggade lite och började småspringa in bland träden. Jag ropade att hon skulle stanna, men när hon blir rädd så är det som om det tar över allt annat. Jag var barfota så jag kunde inte springa in i snåren efter henne. Jag gick och hämtade mina skor och började leta. Sambon hjälpte till. Men hon syntes inte till. Efter ett tag slutade vi leta då vi kände att det inte ledde någon vart. Vi tänkte att hon kommer snart tillbaka, för hon brukar alltid komma när man ropar. Dock kände jag en tveksamhet då jag vet att hon ibland inte vågar komma trots att hon vill när det är andra människor omkring. 

 

Tiden gick och hon kom inte tillbaka, och vi fick gå tillbaka till huset för att äta lunch. Sambon sa hela tiden att hon skulle hitta tillbaka, och jag ville tro honom. Det kändes inte alls bra. För det första var hon borta och kunde springa på vägar, och sedan hade jag dåligt samvete eftersom det var mitt fel, mitt beslut att jag trodde hon kunde vara lös. 

 

Efter lunchen tog jag Amy och sambons dotter med mig och så gick vi upp i skogen bakom huset. Jag såg en stor sten och sa att vi skulle gå upp på den, så att vi kunde se långt och att Dia kunde se oss om hon var i närheten. Jag ropade hennes namn en gång, och då hörde vi hur det prasslade i snåren och Dia kom springande i full fart mot oss. Väl framme var hon som överlycklig och slickade och viftade på svansen och började busa med Amy.

 

Vilken lättnad! Men kvar finns känslorna av misslyckande och dåligt samvete. Hon var inte redo att gå utan spårsele i den miljön. Jag vet ju att hon är lättskrämd av sig. Men så är det väl med all träning; ibland blir det bakslag och man får backa. Gör om gör rätt.