...att se henne ha ont. Amy. Speciellt när man vet att det troligtvis är någonting som inte kommer att bli bättre, utan troligtvis värre och värre. Skapar ju en massa frågor, hur man ekonomiskt skulle klara av undersökningar och operation... Vi har ju redan en rätt ansträngd situation eftersom vi har dubbla lån. Det är i och för sig bara fram till mitten av mars, men troligtvis kommer många sparkonton ha gått åt till lån, renovering och annat. 

 

Allt känns bara välditg sorgligt, för jag hade så mycket förhoppningar om Amy, att hon skulle bli duktig på drag och få någonting här i livet som hon tycker är kul. Känns så svårt att ge henne det hon behöver om hon inte är i fysisk form. 

 

Nu får vi ta en dag i taget. Just nu vilar båda hundarna och Amy har inte lika ont längre. Blir det värre får det ju bli ett till veterinärbesök.