Igår tog vi en lång promenad i lunsenskogen med hundarna. Vi stannade vid lunsentorpet och grillade korv. Dia gick i spårlina och det gick hur bra som helst. Och Amy var lycklig. Att gå i skogen är det bästa hon vet. Det är verkligen skillnad på Amy och Dia under skogspromenaderna. Dia går ju lös eller i spårlina, men om hon springer före en liten bit, stannar hon alltid och tittar efter oss. Amy däremot har nosen i backen hela tiden och verkar inte särskilt uppmärksam på oss. Hon går i och för sig i flexikoppel son vet ju var vi är. Vi har tänkt att vi ska fortsätta träna inkallning med henne nu till hösten. Jag tror att man i så fall måste börja från början, och träna som vi gör med Dia.

 

Vi hade Amy lös ibland i vintras, men efter det att jag träffade på vildsvin i skogen där vi bor vågade vi inte släppa henne mer. Men vi kan öva på andra ställen där det inte finns vildsvin. Skulle faktiskt vara kul att gå en antijakt-kurs med henne och se vad det kan leda till.